Lyckliga idioter?

Jag och mutt vältrar oss ofta i dekadens. Vi vältrar oss i och för sig i det mesta. Det finns inget ämne som är för banalt, eller obetydligt för att tas upp till diskussion. En sak som vi ofta återkommer till är hur vissa människor, i, låt oss säga, exempelvis vår uppväxtort, lyckas bli kär i fem personer i samma umgängeskrets. (behöver nödvändigtvis inte vara en krets, hela orten är ett enda umgänge). Alltså, att en person vandrar från den ena till den andra, och tillsynes verkar lika kär i var och en av dem, personen avser ett par år till var part, de slutar ofta som vänner och gräver sedan efter annat gott i inavelspåsen. Att vara tillsammans med sin bästa polares ex tillhör för vissa vanligheterna, säkerligen har någon av de egna polarna redan lagt beslag på ditt gamla tidsfördriv. And it goes on and on and on…

Allt går att dividera kring, allt. Detta är en av många funderingar som agerar tidsfördriv, en liten jävla del. För mig är det ett bättre sätt att fördriva tiden än att titulera en polares ex som ett sådant. Människor tycks älska infektioner, relationer med smutsiga infekterade ärr som ingen Jävel vågar tala om för vikten av att inte vara ensam väger tyngre. Jag säger inte att det är fel att vara dödsförälskad i enbart personer som befinner sig i din omgivning, det faller sig ju snarare naturligt, heller inte att “hinna” älska många personer. Men det infinner sig ett lätt obehag när det upplevs som att människor ser på kärlek med lata ögon. Att en underton av lathet gör att du knullar med din polares gamla kärlek. Att denne gör detsamma. När man gått detta varv, laget runt som det så fint beskrivs, ligger man aldrig nånsin då och stirrar upp i taket och undrar vad fan som finns utanför den där lilla inavelsboxen? Eller vänder man sig bara om, omfamnar den som ligger bredvid, inser att dennes ryggtavla påminner skrämmande mycket om någon annans. Skiter i det faktumet och konstaterar; det är inte första gången jag inte vet vem jag ligger bredvid. Person A eller Person B, skit sak samma, vi befinner oss i samma box och alla har vi varandras infekterade kroppsvätskor i våra krackelerade palats.

Kanske är jag bara avundsjuk på lättvindigheten. Kanske skaver det för att jag vet att om du en gång tänkt tanken att du inte är en lycklig idiot så kan du heller aldrig bli en.

Lyckliga idioter, jag avundas och avskyr er på en och samma gång.

Woman of the week...

Average rebell...

Vet ni vad det här är`?




En klase med sånna...

With a taste of delight...

Dudes of the day...

Jermaine is our long lost brother as my sister said. The good looking ones is always in the frontline. Always. Regardless. That is not Jermaine. It`s never Jermaine. But we love him anyway.

Dvala...

Julstök, krök och bök. Släktsammankomst. Sällskapsspel. Kaos. Hög ljudnivå, som sig bör. Föda i överflöd. Svullen mage. Vin. Systermöte. Bästismöte. Värme. Trygghet. Skratt.

Julen är ingen tid för ordpräntande. Inte för mig i alla fall. Intensiva tid. När tiden är intensiv uteblir min energi att formulera meningar i huvudet för att sedan förmedla dem i skrift. Dock har jag ett viktigt meddelande till allmänheten - Efter år av beundran och besatthet är vi nu förenade. Jag och min ola. Allt tack vare kära E. Hallin. Du är en pärla mutt. Du är inte pepp på att fixa möhippan?






(Jag vet att jag sagt att jag inte vill gifta mig. Klart att jag inte ska det, vi har ju nyss blivit ihop. Dah.)

Dude of the the day...

Saliv...

Nothing disgust me. Other than saliva. And that disgusts me a lot.

Mr. Antihistamin and Madame Placebo would make a perfect couple...

Jag är ett förbannat allergibarn. Inte måndagsbarn, inte öronbarn, inte dampbarn. Utan ett allergibarn. Kanske det töntigaste av dem alla. För visst finns det ett stort inslag av nördighet i vad allergier faktiskt är. Klåda, snuva, kli i ögonen, svullnad, saker som inte får ätas, ting man ej får ta på, prylar som skall pareras. Jag har ingen dödsallergi, mot nått, det är nästan så att dödsallergi förmildrar tönt-stämpeln. Istället är jag bara ett medelmåttigt allergibarn, lite allergisk mot massa saker. Lite som att kunna lite om allt, istället för att kunna mycket om lite. Fast det här är bara kasst.
Trots medelmåttigheten så klarar jag inte en dag utan antihistaminpillren. Dagens utfall; I någon slags kli-panik-stil springer jag till apoteket då jag inser att mina tabletter är slut. Klådan tar över min kropp och jag känner en ömkan inför mig själv. Det är sorgligt. Köper allergitabletter, och som så många gånger förr ställer jag mig mitt framför utgången, sliter upp förpackningen, och samlar upp saliv i käften för att underlätta att svälja de två pillren jag kastar in. Jag blir genast lugn och tackar för min förmåga att välkomna madame Placebo. Funderar ett slag om folk som ser mig tror att jag är pillertrillare. Glömmer klådan och går hem.

Im not a medelmåtta for nothing.

Keep the change mam...

Yes mam, I take a piece of this...

... And a piece of that, please. Keep the change.


Marlon and James. Lev.

Komik...

Plötsligt i vinslöv på teven. Just nu visas eld - incidenten. När det skall grillas inomhus. Det är komik. Åtminstone en söndag.

Igår när jag gick hem från krogen gick två karlar framför mig. De sjöng run to the hills och fattig bonddräng, jag ville sjunga med. Speciellt när jag insåg att de sjöng fel, sånt stör mig. Helt obefogat. Jag lät bli att sjunga med, det hade blivit så konstigt om jag 50 meter bakom tagit ton, speciellt då jag inte äger några toner. Livet är trots allt inte en film. Men jag tror jag blivit alltför färgade av fröken Meissners och min ständiga diskussion kring att “se sig själv utifrån”. Människor som lever så har dubbelfattning när de håller i en kaffekopp. Det är sådana människor som älskar horisont-blicken. De människorna är medvetna, hela tiden. De låtsas vara omedvetna på ett medvetet sätt. Det kan vara det roligaste jag vet. Att titta på sådana människor. Har du tråkigt så tycker jag du ska testa att vara så, kombinera gärna olika alternativ, såsom att sitta i en gungstol med en varm kopp kaffe, glöm inte dubbelfattningen, titta mot horisonten och sucka lite lätt. Se till att någon ser dig, men låtsas att du inte lagt märke till dennes närvaro.

Thats fun for you youngsters.

Sex och Kristina Lugn...

Förr var avhållsamhet mer vanligt. Att avstå sex alltså. Nu för tiden avstår unga människor hellre droger, i allmänhet, alkohol, tobak och allt annat som kan definieras drog. Men det knullas som aldrig förr. Hela världen är snart en stor smitthärd. På ett vis känner jag ett lugn. Inte för detta här med smittohärd. Utan för att min eventuella framtida avkomma i tonåren kanske nöjer sig med att knulla, istället för att ta droger och göra själen illa. Själen kan gå sönder av att knulla också, men risken är mindre om det görs i ett icke alkoholiserat tillstånd.
Det finns nån slags förnuftig inställning som vilar hos dagens ungdom. Jag skiter i om deras livsval att inte supa sig redlös eller röka på tills hjärnan slutar vittna vishet endast är en del i deras kaosartade identitetsskapande, eller en image. Jag gillar det. Jag inbillar mig att det är de ungdomarna som ser till att plocka fickorna fulla med kondomer på ungdomsmottagningen. För att knulla säkert tillhör deras melodi.

Kristina Lugn sa en gång “om du på bröllopsnatten känner dig oviss, sök dig dit det luktar anjovis”

Det var roligt som fan.

Kvällslektyr...

Jag har fortfarande inte “skruvat” ihop avloppsrören. Eftersom jag råkat skruva fast fel del i handfatet och den därmed fastnat. Så nu rinner vattnet rakt ner på golvet istället. Rätt behändigt faktiskt, då detta innebär att det aldrig kommer bli stopp igen. Always look on the bright side of life as the phytons said.
Vilket i sig egentligen bör uppfattas som rent och skärt hyckleri. Jag äger inte de orden och de kommer aldrig äga mig. Missuppfatta mig fel.

Johan och Lennart tycker att lycka är överskattat. De menar på att det inte finns något som går upp mot lite ångest. Det ska skava. Jag tänkte skriva att det tål att tänkas på, men det vore fullständigt absurt, alla måste ha tänkt på detta, säkert tusen gånger om. Så jag säger istället, Farbror Johan och Farbror Lennart har också funderat över detta här med lycka, så ni är inte ensamma barn.

Good night still up for a fight.

Dreaming at daytime. Daydreaming.

Jag kan inte förmå mig att INTE somna på eftermiddagarna. Det är nästintill omöjligt. Men just nu handlar det mest om att verklighetsfly. Det är bättre att fly i tanken än att åka till ett fjärran land, det är ju för fan inte flykt- Det är bara vår välfärdsförmåga att konstruera substitut. (ordkombinationen “fjärran land” har förmodligen inte använts sedan 40talet, förutom i förlegad barnlitteratur då. Globalisering gör världen mindre, nära har helt plötsligt fått en ny innebörd, och långt ifrån existerar snart inte, men konstigt nog är den fortfarande fylld med idiot - jävla - rasister…)… Men enligt dem är det just därför. Man blir rasist alltså. Jävla rasister gå och dö. Jag hatar er allihop.

När jag sover bort mina eftermiddagar drömmer jag konstiga drömmar. I en dröm så låg jag och Alexander Skarsgård med varandra. Han hade ingen snopp, och vi gjorde det vid en fotbollsplan. Efteråt sa att han att han älskade mig men jag förstod redan då, när han vände sin stora ryggtavla till, att de orden bara var lögn. Jag tänkte, i drömmen, varför säger människor saker de inte menar? Det måste vara det mest idiotiska man kan göra. De förväntningar man tror finnas, på vad som skall sägas, är oftast de egna föreställningarna om lämplighet. Lämplighet smakar rätt illa i mun ändå. Sådär lagom, och tillgjort. Gick mötet bra? Ja, jag var varken från eller till, jag var lämplig… usch. Sen säger nog människor ofta saker för att få samma ord tillbaka kastat i ansiktet, sånt njuter vi av, som de bekräftelsetörstande varelser vi är. Jag vart aldrig ledsen i drömmen över att Alexander inte menade vad han sa, jag vill ändå inte att en snopplös man ska älska mig.

Tack och heder som min morfar brukar säga...

Seinfeld. Genialistikt. Men det visste vi redan. Hursom. Just nu ser jag avsnittet när George är hos en terapeut och får panik för att dragkedjan på jackan fastnat... Vilket påminde mig om hur jävlig min klaustrofobi faktiskt är. Jag minns en fotbollscup i tonåren, likt alltid under cuper och läger strosar man omkring i träningskläder. Jag har på mig min blåsvart domsjöjacka, men inser snart att dragkedjan fastnat. Jackan har en såndär hög jävlig krage som vilar mot hakan. Jag får panik. Ren och skär panik, lätt dödsångest skulle man kunna säga. Då vi är på Ångermanlandsläger och umgås/bor med massa spelare från andra lag tänker jag, som den väluppfostrade människa jag är, att jag måste bete mig hyfsat och upprätthålla domsjöhedern...

Vilket slutar med att sliter fram en kniv och skär sönder jackan. Jag har aldrig känt mig så befriad. Aldrig.

Förlåt Domsjö. It won`t happen again.

Tack systra för dina ord...

Jag fick världens finaste kommentar av syster då hon läst mina ord till henne, så jag bara måste lägga upp den här. För vi älskar inbördes. Jag sitter nu med snor på tröjärmen och tårar både på kind och inletandes i munnen. Storasysters ord till en lillasyster:


Jag skrev faktiskt på en grej om dig också älskade lillasyster. (Dvs innan jag läste det här).
Min lillasyster känns ibland som min storasyster. När jag svävar iväg i tanken eller håller på att yrhönsa ut i gatan när det kommer en bil, finns hon där och håller mig tillbaka.
Hon är stark, min lillasyster. På ett stolt, rationellt och principfast sätt. Om det nu finns ett sådant där typiskt kvinnligt emotionellt/typiskt manligt rationellt sätt att tänka (genetiskt eller kulturellt betingat är en annan diskussion), så tänker hon isåfall som en man. När jag är splittrad och förvirrad, kan hon med en magisk förmåga få mig att se klart.
Hon säger det hon menar, och menar det hon säger, min lillasyster. Hon tar inte skit, inte själv, och inte heller när den riktas mot dem hon bryr sig om. Då är hon där och visar var skåpet ska stå. Utan personangrepp, utan örakt. Alltid sakligt, bestämt och självklart.
Hon är engagerad, och passionerad, min lillasyster. Hon vet när hon har rätt. Och oftast har hon faktiskt det. Vare sig det är i diskussion med mig, vår pappa eller en idiotisk lärare.
Hon bryr sig om sådant som är värt att bry sig om, min lillasyster. Hon har aldrig lagt tid och energi på att dividera om "vad andra tycker". Hon bryr sig bara om det som är viktigt. Jag har alltid beundrat henne för det. Jag ser min lillasyster som en förebild på många sätt. Jag älskar henne för allt hon är. För allt hon är för sig själv, och för andra. Jag älskar henne för att hon alltid, alltid får mig att skratta så jag börjar grina eller pissar på mig. Jag älskar henne för att hon och jag, vi vet vad vi vet.
/Storasyster piti

To be bold...

Ett litet tips i all hast mon amies: Börja inte rensa avloppet nattetid. Det låter förmodligen som en bra idè i tankefabriken, när man ändå är vaken och har lite överskottsenergi tillövers. But trust me. It`s not. Så. Ja. Jag låter resten av historien vara osagd... Just take my advice.


Ja, och nu undrar ni kanske vad som hände med den där hårtrimmern jag skulle önska mig, eftersom den inte är med på nedanstående lista. Då kan jag tala om för er att jag helt enkelt lånade den trimmer vi köpt till richy på hans födelsedag. En present jag förordade eftersom jag slarvat bort ett tillbehör till hans gamla trimmer. Det kallar jag lömsk finess. Så nu sitter jag här med bortrakat bakhuvud och känner mig tillfreds att jag slipper "slösa" en önskning.

Önskelista...

Jag måste införskaffa dygnsrytm. Funderar på att önska mig det i julklapp. Vilket jävla genidrag. Morsan sa nyss att om jag kommer på saker jag önskar så ska jag skicka ett sms i samma veva, så jag inte glömmer bort det...

“jag önskar mig dygnsrytm mami, med garanti på 2 år. Kram ditt bästa barn”… SEND.



Så.


He kom å bli en fridfull jul i år.

Mördad, på grund av en plattång...(?)

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6243124.ab

(min länkfunktion funkar inte så ni må kopiera era pubbefjun)



Men se så tokigt det kan bli när man får för mycket manligt könshormon i kroppen...






(förstå mig rätt)

Moralkaka...

En gång var det en person som trodde att jag stod för budskapet på denna tröja. Det gjorde fan ont och var nästintill ohanterligt. Sen dess har jag bara på mig den i hemmets trygga vrå. Där sitter jag i soffan och skrockar åt det geniala budskapet och känner en nöjsamhet över att "alla" i rummet förstår ironin.

"Jag behöver ditt ljus omkring mig"

Vilken pärla du är M.Skäringer. Jag är besviken att Mia tog så lite plats i Sommarpratarna. 47 minuer i i programmet. fyrtiosju- Får våra öron lyssna till ett "klipp" med Mia. Jag började hulkgråta på en gång. Jag tror jag älskar henne lite. Den där Mia. Mer än innan.

Se det. Äger ni inget tålamod. 47 min in är en hint.

Jävla le-unge...

Johanssons jänta berättade om ett klipp jag missat. Fick det skickat av Larssons pojken nu...

Definitionen av le-unge har aldrig känts så given. Om man bortser från alla snorungar som under tidigt 90tal nyttjade "kalle koskit långnäsa" liiite för mycket. Mallgrodor är också le-ungar, kom jag på nu. Hursom.

Dagen: När jag inte ser på meningslösa youtubeklipp eller lyssnar sönder på min ny-gamla vän Van så förbarmar jag mig själv att jag ännu inte införskaffat en hårtrimmer, trots att jag klippt halva min klass. Vart gick det snett kan man undra? Jag vill kunna spontan snagga när helst jag vill. Fan. Ni säger; Önska en i julklapp då! Ja jag veeeet. Jag ska ju.


Jag hatar ordet "ju".

Kära syster...

Jag har en syster. Hon har ett leende som får Julia Roberts tandrad att blekna. Hon är liten min syster, en liten vacker varelse. Det är konstigt ändå, hur mycket som ryms i hennes lilla kropp och bakom hennes vackra tandrad. Hon är mitt allt. Alltid. Jag saknar henne vareviga dag. Jag har ett litet rum i mitt hjärta enbart ämnat för henne. Där sitter hon tryggt. Det talas om ofta om personers bättre hälft. Min syster är min bättre hälft. Hon lyssnar som ingen annan. Hon lyssnar då ingen annan skulle ha lyssnat. Hon ger mig en oändlighet av hennes tid. Tid hon ger med glädje och utan krusiduller. Hon låter mig vara lillasyster, hon låter de egenskaper de medför komma fram. Egenskaper som i andra sammanhang ofta stängs inne.

Inför henne behöver jag aldrig vara stolt. Jag behöver inte sträcka på min rygg om jag inte vill. Jag får ligga i fosterställning och säga sådant man egentligen inte får säga. Hon skulle aldrig döma mig. Hon säger bara “men pinnen”, och jag säger “ja, jag vet”, sen reder vi ut våra egna världsproblem. Vi skvätter tårar på varandra och vi smittar varandra med skratt. Det är hon som får mig att inse vikten av godhet, det är hon som ständigt påminner mig om hur en icke egoistisk människa handlar. Jag beundrar henne för det, och har gjort så länge jag kan minnas. Det är få som äger de förmågorna hon bär. Jag skrattar när jag tänker på det som kommer härnäst; jag har aldrig hört min syster skryta. Inte ens inlindat i förklädnad. Det är roligt, men också så talande. Hon är den hon är, endera tar man henne för den hon är eller så låter man bli. Hon säger det hon vill när hon vill det. Hon struttar runt i välkomponerade utstyrslar och är sådär allmänt fabulös som bara hon kan. Hon flinar mot sig själv i skyltfönstret och vet, utan att skryta, hur snygg hon faktiskt var i det där skyltfönsterblänket. Hon äter gärna kebab, men sölar helst inte, för då får hon nervsammanbrott. Hon är en jävel på att flörta och får vilken människa som helst på fall. Hon vårdar vänner som man bör.

Hon är liten min syster, en liten vacker varelse. Hon gillar kebab och jag älskar henne.

Fattigmans"godis"...

Jag har en liten fundering. Detta här med micropopcorn. Alltså det är fan i mig helt jävla omöjligt att trycka i sig en hel påse själv, och ändå är popcorn "tör-ätandet" personifierat. Sen går det ju fan inte att spara heller, lite samma känsla som att ställa in pommesfrites i kylskåpet, fast ändå inte. Nu äter jag ytterst sällan popcorn men jag blir ändock lika irriterad varje gång. Fan. Jag frågade "Al in the background" om han ville ha, men han sa nej. Han sa att gangsters inte äter popcorn utan bara biff-tartar.

Läste en blogg idag, där det var en tjej i 25års åldern som stod för ordet. Hon och hennes kille hade ett annat heterosexuellt par hos sig. Nöjsamt förtäljde kvinnan att de två männen satt i soffan i vardagsrummet och avnjöt en kall öl framför en fotbollsmatch, självklart poängterade hon att hon inte visste vilken match det var. Kontentan var i alla fall något i stil med, hihi här står vi fruntimmer och lagar mat i köket, hihi, medan våra pojkvänner sitter i vardagsummet och dricker öl. hihi. Men vi älskar att laga mat till våra "manliga" män. typ. Jag spydde på dataskärmen, och därmed hennes ord. Jag fick en lätt klump i magen, men konstaterade snabbt, likt så många gånger förr att jag aldrig någonsin kommer försätta mig i den situationen.




För jag gillar ju också öl och fotboll.

Monday koma...

Idag blir det företagsekonomi. Igen. Det är tråkigt. Men allt som är tråkigt säges vara nyttigt. Sånt lär man sig vid barnsben. Alltså inte bredvid barnsben. För det vore konstigt. Jag laddar med Ameno - Era. Fet bit. För att vara både ung och gammal i samma mening.

Här är ett av mina tre julpynt. En ängel med endast en vinge. Typ som jag. Kantstött, fast jag är ju ingen ängel i och för sig.

Later taters.

To be pushed...

Min blogg är ett jävla skämt. Jag gillar i och för sig skämt. Så låt gå. Idag har det adventsbakats med några av världens bästa människor. Vi tog adventsbaket till en ny nivå. Bordet pryddes av diverse nödvändiga ingredienser, samt en halv flaska whiskey, gamla pizza kartonger, gårdagens öl flaskor. Vi drack glögg, orkade egentligen inte baka trots att vi hypat det hela föregående vecka. Vi ville hellre se på sunes jul och vara bakfulla i fred. Men som de tappra karaktärsfulla individer vi är så tog vi oss i kragen. Lussebullar, kola och polkabräck. Vilka jävla stjärnor vi är. Både jag och bergman led av analklåda så vi tvättade händerna extra noga. Det bör man när man ska baka. Bajspartiklar kan leda till “pinky eye”, har jag hört. Varför man nu skulle stoppa bakverk i ögonen. Men det sägs ju att man äter minst lika mycket med ögonen, så ja.

Tjejer knuffas fortfarande på krogen. Ja, det är helt sant. Det är ett konstigt fenomen tycker jag. Fegt. Som fan. Och jävligt otaktiskt. But hey, vi pissar hellre på våra systrar än på dom som gjort oss illa. För det ingår i den patriarkala strukturen.

Idag har jag julpyntat. Utan att ha pyntat på dynga. Eloge. Morsan hade vart stolt. För hon “jobbar” under principen - “man ska alltid ha så pass städat hemma att man aldrig behöv skämmes om man får främmande”.

Nu ligger jag i soffan och är tjock. Det är en små härlig men än dock riktigt motbjudande känsla. Jag kommer aldrig bli kvitt min fat by heart ambivalens.

Judgement day...

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5692233.ab


Ja, alla gör ju precis som de vill...

Sjukdomens vecka...

Nu jag har varit sjuk exakt en vecka. Eller jag har legat inomhus utan märkbar yttre påverkan en vecka. Typ. Jag har inte lyssnat på musik. Vilket är helt absurt. Jag har knappt tittat på teve. Vilket också är helt stört. Jag har inte läst ett ord i en bok. Vilket också.. Ja, ni fattar. Jag har inte känt mig ensam och ynklig alls. Jag gör sällan det, känner mig ensam. Känner mig sällan ynklig heller. Jag låtsas vara det ibland för att det känns som det vore på plats. Men ensam, nä, det känner jag mig aldrig. Inte ens när jag suttit inne, och uppenbarligen inte gjort ett skit en hel vecka. Jag är tacksam för det, att jag inte är en sån som får panik över att inte kunna delta. Att jag är en sån som trivs i mitt eget sällskap och inte räds mina egna tankar. Jag har alltid blivit nervös av människor som inte klarar av sitt eget sällskap, de som alltid måste vara med någon, eller göra något för att slippa vara sitt egna enda sällskap. Det är sådana människor som tycker dom själva är ynkliga på dödsbädden. När det egentligen är hos de kvarvarande som det smärtar. Skulle jag tro.

Jag har inte svinis i alla fall. För det har jag kollat upp. Ett samtal till nattarbetaren lindau, snäll som han är skjutsade han mig till vårdcentralen. Där tog jag en kölapp och väntade snällt på min tur. I receptionen satt en tjock tant, i medelåldern. Hon frågade om mitt ärende och jag sa “jag vill kolla min hals och om jag kanske har svininfluensan”… varpå hon säger “eh jaha, och då tror du att du bara kan komma och ställa dig här framför mig”… medan hon hastigt kastar sin bastanta kroppshydda bakåt. Va fan. Jag svarar “ jag ber så hemskt mycket om ursäkt men lite service mind får man kanske be om”.. kärringen blir sur och svarar… “ja, jo det var ju inte så jag menade, men vi tar in alla misstänkta fall bakvägen”…. “jaha, men hur ska jag kunna veta det, vi bombarderas av information om den här svininfluensan hela tiden, hur ska jag kunna veta att just här måste man gå bakvägen?”… Jävla svenska sjukvård. Brist på arbete gällande bemötandefrågor i vården är sannerligen uppenbart.


Hur som så testade jag mig. Ingen svinis i sikte. Så jag gick hem och la mig igen. Och konstaterade att jag förmodligen inte kommer dö. Inte av svinis i alla fall. Sen tänkte jag på tanten, hon den där tjocka och elaka. Hon är säkert en sådana som är ensam, jämt. Och som tycker att hon själv är ynklig när hon sitter där med sin uppvärmda frysrätt och fyra katter jamandes kring hennes ben. Det är hennes liv, det är allt hon gör. Konstaterar att hon är ensam, och lider av det. Sen tar hon ut på en 24 åring med misstänkt svininfluensa som tycker att ensamhet är en världslig sak.

Folk är synonymt med människor.

Det är intressant att beskåda folk, att se folk på avstånd som socialiserar. Läsa människors bloggar, folk man inte känner men bara vet till namnet. Jag vet att jag är en ordbajsare, det tillhör min personlighet och är en egenskap. Varken god eller ond. Eller snarare både ond och god. Tenderar vara en aning pretentiös och klyschig i skrift men det är nog mest för att jag avskyr stavfel och älskar att överdriva. Tycker meningar om exempelvis blötfisar, eller ord om normer eller fuckade samhällstrukturer kan vara precis lika intressanta. Men fan vad jag avskyr folk som inte kan landa på blötfisarnas lågbudget mark. De som bara kaskad spyr ut pretentiös dynga. Ibland faller jag för sånt. Det är osmakligt. Det efterlämnar ofta bara en bitter smak i munhålan. Ett icke efterfrågat kuksprut. Blä.

Vet ni vad det är för folk? Det är folk som skriver meningar på engelska som de snott från någon låt som livsnjutare jammade till på Chelsea Hotel på 70talet. Typ. Orden är aldrig deras utan någon annans. Fotar bilder där det rinner tårar ur deras ögon och skriver hur gärna de vill dansa natten lång och köpa billig koks. När du sedan stöter ihop med dem på ett öde dansgolv så står de stilla. De står alltid stilla. Du dansar robotdansen framför deras ögon och skrattar självdistanserat, spelar luftgura trots att du är den mest omusikaliska människan som existerat. De spänner mungiporna ett tag, blickar efter likasinnade, sedan går de hem. Sätter sig framför dataskärmen. Skriver något i stil med “I did dance until the morning and the drugs killed a little bit of the love I carry in my heart”. Eller nått sånt. Typ. Va fan vet jag. Det enda jag vet är att de aldrig dansade och det får den mörka sidan i mig att skratta. För vet ni vad. I laughed until the morning beacuse of all you suckers.

Fat By heart. Eller?

Jag har senaste tiden levt mitt liv med vetskapen om att jag börjar bli lite småtjock. Det är fruktansvärt. Jag tror att jag kan lida av omvänd anorexi. Typ. Alla ser hur tjock jag är men inte jag. På ett ungefär. Eller kanske lider jag av samma åkomma som mamma påstår sig lida av, bulimi utan att kräkas. Hur som. Inatt drömde jag att min farsa sa att jag var tjock, han ryckte tag i mina kärlekshandtag och sa; så här såg du fan inte ut när du tränade. Jag fick panik. Till och med min egen pappa som borde älska mig hur jag än ser ut säger att jag gått och blivit tjock. Ordet Lättnad beskriver bäst vad jag kände när jag vaknade. I förmiddags ser jag på vakna med the voice, där Katrin Z medverkar, hon har tydligen gått och blivit gravid. Och tjock. Hon ger lägligt nog tips på hur man kan hantera detta. Först ska man måla sina läppar röda för att lägga fokus på dom istället för på de tjocka kinderna. Kinderna skall målas med ett överskott av rouge, gärna en bit längre ner än vanligt, för att skapa en synvilla av nått slags insjunkande. Till saken hör att om jag skulle måla mina läppar röda skulle de enbart framhäva mina aningen gula gaddar, och eftersom jag inte äger några kindben, eller det gör jag ju, men de skiner med sin frånvaro ungefär som midjan skiner med sin frånvaro på, låt säga, peter harryson. Så skulle det enbart se ut som jag målat två stora fläckar på vardera kind. Tänk påskkärring.

Så ja. Vad gör jag? Not much. Ni ra?

Att gjuta en form...

Året var 2005. Tror jag. Jag och Mutt levde och härjade i Oslo. Där dracks det Tuborg i stora lass och hembryggt vin vid namn "Grön djävul". Vi var runt 20 snåret.

Nu, snart 25. Jag gosar fortfarande med min alkohol. Och den befinner sig fortfarande i samma prisklass. Tragikomik i dess renaste form.

Lame shit. dritt...

Jag säger som Mutt säger om sin blogg "den här bloggen suger". Det gör min verkligen med, vem i helvete vill läsa en blogg där det uppdateras ungefär 1 gång varannan vecka? Inte fan vill jag det i alla fall. Hursomhaver.

Any news undrar ni? Johodå. I öveflöd.

^ jag har lyckats missfärga min föredetta vita badrumsmatta som numer är rosa.
^ jag tror att jag fått valkar på ryggen, ja det är helt sant, funderar för första gången i mitt liv om man kanske borde göra sig av med lite av de transfetter man samlat på sig.
^ jag har än en gång misslyckats med ett deodorant inköp, denna gång har deon en subtil lukt av svett. Alltså svett, svett. Innan den ens är använd.


That`s all folks.

Fools garden...

En hel del av mina vänner påstår att jag är lättlurad. Jag skulle säga att den föreställningen uppstått på grund av min ibland naiva syn och det faktum att jag faktiskt inte finner sådär oerhört mycket saker som märkvärdiga. Varför ifrågasätta något som rimligtvis skulle kunna vara sant? Ja, okej, jag är rätt naiv. Hursom lyckades jag med en bedrift som jag i ärlighetens namn känner en viss nöjsamhet över. Jag konverserar med herr lindau på msn och påbörjar en diskussion om ett musiktips jag skickat som uppenbarligen inte var uppskattat. Jag drar det gamla kortet om tidigare utförda katastrofer en solig dag i augusti då vi båda lyckades utföra enormt pinsamma handlingar. Detta skulle alltså agera ett hot som möjliggjorde att mitt lagom mediokra musiktips härmed skulle preskriberas. Vad herrn inte visste var att jag glömt vad han faktiskt gjorde för pinsam handling den där augustidagen. Lektion 1: jag kan också luras men det förutsätter att jag inte blir ifrågasatt

När han sedan dricker en kopp kaffe i min flotta våning börjas diskussionen igen. Jag säger ”jag ska berätta en sak men lovar du att svara ärligt på en fråga sen? Lova lova?”. Mannen som är till åren komna sväljer givetvis betet. Så jag berättar att jag glömt händelsen och förutsätter givetvis att han ska berätta då han lovat. Han berättar händelsen och, ja, en upp på mig där så att säga. Lektion 2: Denna historia kära barn visar inte bara på min briljans gällande det mänskliga psyket utan även att godtrohet och naivitet är rätt vanligt förekommande. You are not alone.


Björn: efter dina katastrof musik tips här i veckan kan du inte ta nåt för givet!
Linn: äh det var ett! och det var dessutom inte katastrof
Linn: Björn kom du ihåg den där gången du gjorde nått som var katastrofalt som jag lovade att inte berätta för nån?
Björn: det var en rad.katastrofer
Björn: ja, samma dag som du gjorde nåt lika katastofalt och vi slöt en pakt?
Linn: damn.
Björn: mm
Linn: tänkte att du kanske glömt den detaljen.
Björn: ha, ha... FAT CHANS! jag glömmer inget som jag kan ha nytta av att komma ihåg!
Linn: sant

And the number is?

Hänger i Domsjö, äter morsan och farsan ur huset och tvingar dem att säga att jag är deras bästa barn. När jag lessnar på det läser jag brorsans gamla National Geographic`s tidningar. Allt är som sig bör i huset prytt med nummer 44...

Det är fan som att cykla, när du en gång kan det glömmer du det aldrig...

Imorgon har vi litt.semi. Igen. Det gillar vi. Vi är fan experter på intersektionalitet vid det här laget. Men denna gång smög sig även lite systemteori in...

"utifrån systemteorin är det också uppenbart att stratifiering existerar trots att samhället är funktionellt differentierat. Det moderna samhällets primära funktionella differentiering flankeras av sekundära differentieringsformer såsom stratifierade eller segmentära differentieringar. Samexistensen av en primär och några sekundära differentieringsformeri det moderna samhället innebär att att sekundära differentieringar struktureras av och underordnas den primära differentieringen"

Ah, jaha. Nu förstår jag.






(?)

Att mista en del av tron...

Har precis läst en intervju med den där förbannade Anna Anka. Hon som medverkar i Svenska Hollywood fruar. Ja jävlar vilket diskussionsunderlag dessa svengelsktalande primadonnor skapat. Men de goda orden är ringa gällande fru Anka. Den artikel som jag precis läst som går att finna här:

http://www.aftonbladet.se/wendela/article5802053.ab


“Hon skriver att hon har lämnat landet fullt av jantelag, och gått över till en livsstil där ”kvinnor tillåts vara kvinnor och män män”. För det svenska systemet, det har hon inte mycket till övers för”. Hm låt se nu, hon har lämnat landet fullt av jantelag, för att män ska få vara män och kvinnor, kvinnor. Någonstans har jag en svag aning om att den patriarkala strukturen är en underförstådd del i det förlegade jantelagstänket? Och snälla Anna Anka, säg det istället. Att du dyrkar den patriarkala mark du vandrar på med dina dyrgripar till skor som gör att åskådaren väljer att lägga blicken där, istället för i dina vidriga översittarögon.
”Det var så skönt att komma till ett land där män vet hur man beter sig mot en kvinna. Här tar männen hand om allt det ekonomiska, allt annat är en förolämpning mot både kvinnan och mannen i förhållandet”… ”Det är synd om svenska män. De gifter sig med snygga kvinnor som snabbt blir oattraktiva, börjar klä sig slafsigt och struntar i mannens behov. Som hemmafru ska du ställa upp på alla sätt, du ska alltid var snygg och välklädd. Sexuellt är det kvinnans skyldighet att se till att mannen är tillfredsställd, gör hon inte det får hon skylla sig själv om han är otrogen”
Jag dör. På riktigt. En liten del av min tro på mänskligheten försvann i samma stund som jag läste detta. Jag vet inte ens vart jag ska börja att kritisera denna hjärndöda varelse. Mannens behov säger du? Dina behov då? För vem lever du ditt liv och varför? Pengakåta människor är det värsta jag vet. Hur fostrar ni era barn, börjar ni trevande med att inhandla alla leksaker efter könsfördelning, för att sedan, lagom i tonåren påpeka till tonårsdottern att man fan i mig måste suga av sin karl stup i kvarten för att inte göra honom missnöjd så han vältrar sig bland annan ”kvinnlig” fägring? Hon, tjejen som kommer få höra att hon inte duger för att hon gillar att göra sådant som i era förbannade ögon är ”manliga” aktiviteter. Hon som kommer brottas med sig själv ända upp i vuxen ålder för att ni inte anser att hon ska bejaka sina ”manliga” egenskaper. Hon som inte kommer finna sin plats på jorden förrän hon inser att mamma och pappa är slavar under en fuckad samhällstruktur där lycka och möjligheten att vara sig själv aldrig kommer vara prioritet ett. Ja, undra hur hon kommer må, den där tjejen som varje dag måste motta ett icke efterfrågat kuksprut? Undra vart hennes självkänsla tar vägen? Undra vilket värde hon kommer att sätta på sig själv? Förbannade Anna Anka. Gå och dö

Damn you lumberjack!

Åh nej. Typical. Läste på Mutt`s blogg att hon väntade på "mannen under trappan". Sett den nämnas i annat forum och tänkt att den serien måste jag följa. Präntar in svt.se i sökfältet. Klockan är strax efter 23.00 och på grund av fuckad dyngsrytm trivs jag bäst i mörkret likt min secret lover - Mitchell the vampire. Skillnaden mellan mig och Mitchell är kanske just att han är vampyr, och att han delar hushåll med ett spöke och en varulv, vilket eliminerar risken att bli rädd för sådant som vi andra töcken skiter i brallan av. Så nu sitter jag här. 00.02 (ja, saken blir givetvis inte bättre av att spöktimmen är slagen) har lätt hjärtklappning, tittar misstänksamt ut genom ett av mina fönster som fortfarande har persiennen vinklad. Mardrömmen vore att se en dvärg-"lumberjack" med gula tänder flina åt mig i persiennspringorna, damn you Quad(?). Men hörrni, jag sitter nog kvar här tills det ljusnar. Tänk inte på mig, jag klarar mig. Jag har vatten och nikotinfrisnus nära tillhands.

Jonas Karlsson har ju annars ett fördelaktigt yttre, ser möjligen en aning bortkommen ut. Mm... Och snart börjar American Choppers. Mikey är kul och kobent. Mjölk är gott. Och jag gör precis vad som helst för att försöka tänka på annat än - Quad!

Baluns, folköl och blaskigt thè...

I helgen har det druckits en jävla massa folköl. Det är gott. Och folkligt. Jag börjar bli som Kalle. Apropå det där med folkölen. Det kommer sluta med att jag panikköper tingsryd varje lördag. I lördags drack Kalle tingsryd. Han fyllde även 26 ljuva år. Stora karln.

Nu ska här drickas "svensson thè". Nu fick jag det att låta som att jag alltid dricker thè. Det gör jag faktiskt inte. Man skulle kanske kunna säga att jag aldrig gör det. Typ. Over and out- Im up for a fight.

I made my choice, have you?

Join me - I min sluta snusa kampanj. Alla pengar vi sparar skänker vi till behövande. Alltså oss själva och våra numer patetiska sparkonton. Im gonna be a rich bitch. The end.

One more year to go my dear friends...

We will Keep the legacy alive.

Snopet!

Idag skedde ett smärre mirakel. Mitt i tristessen inser jag att min snus snart är slut. Jag har knappt några pengar på kontot och en färd till affär i skitväder känns alldeles för avlägset. Då hände något som ALDRIG hänt mig. Jag letar efter min bankdosa i en av mina väskor. Vad finner jag? Just det, ni har så rätt, en oöppnad snusdosa. Världen är bra vacker ibland. Nästan så att jag blir rörd. Därav min subtila grinmin här ovan.

Och tiden rusar...

Det här tror jag är den första bilden som togs på mig och Frida sen jag flyttade till Umeå, det är ett jävla tag sedan. Och det känns, att, det, nog är dags att bege sig härifrån snart...

Det är detaljerna som gör helheten...

Läste en artikel om att det kan vara skadligt för dagens unga generation att titta på klassiska kärleksfilmer ala hollywood. Nu kanske jag inte räknas in till dagens ungdom, men än dock. Min slutgiltiga kontenta kvarstår dock. Det är inte skadligt. I mina ungdomsår såg jag sällan på film, (eftersom jag är så lastgammal nu och enbart minns min ungdom som ett töcken) och när jag väl gjorde det så sågs de oftast i sällskap med någon med samma uteblivna filmintresse vilket istället slutade med totalt ignorans gentemot teven. Det faktumet kvarstår i och för sig. Men nu när hösten knackar på dörren och vardagstristessen känns, ja, vardaglig, så har jag gett mig fan på att klara av att se en hel film. Trots att den första halvtimmen framkallar misstro på människans möjligheter att skapa något vettigt eller bara helvetet som kallas reklam. Två gånger har jag slutfört mitt mission denna vecka. Klassiska hollywood kärleksfilmer. Jag blir förälskad i allt på två ben som spelar någon slags karaktär som är charmig och äger ett vackert yttre. Tanken kring artikeln var att unga människor idealiserar kärleken. På grund av filmerna. Att allt bara sådär plötsligt faller på plats, att du tappar en lapp, din framtida partner finner den, ni samtalar över en kopp kaffe, tittar varandra djupt i ögonen. Tror att det bara är ni i hela världen som existerar. Ni har passionerat, svettigt sex samma dag som ni första gången träffas. Där ligger ni nakna, blottade, allt är så självklart. Den nionde timmen ni känt varandra säger ni att ni älskar varandra och aldrig skall lämna den andres sida. Ja, va fan, hur kan de tro att dagens ungdomar idealiserar kärleken. Men klart som fan kan det hända. Men är det inte så att alla ynkliga detaljer får liv om de bara delas med en människa som väcker nått inom dig? Kanske ingen annan ser nyanserna som du och den andre gör, men spelar det egentligen någon roll? För att i slutändan bryr vi oss bara om vår egna historia, och varse sig filmer eller ej kommer vår fantasi aldrig sluta ge detaljer liv. Film är film, och verklighet är verklighet. Och alla något sånär sunda människor vet att verklighet slår fiktion, oavsett om historien inte innefattar alla delar ett välkomponerat manus gör.

Youngster`s. Jag har hört att Brad Pitt har liten snopp.

De som alltid skriver "to be continued" och aldrig "the end"...

Att avlägsna något. Det är inte en svulst vi talar om, det är ett sår. Det ska gärna gå sakta, så sakta att jag kan känna varje millimeter av den döda huden avlägsnas. Skorpan får inte brista i färden från den numer rosa ytan den lämnar efter sig. Den där som är ny och orörd. Likt nån slags köttslig oskuld som ingen kan ta ifrån dig just då. Lite som att vända upp ett nytt blankt blad som det så metaforiskt heter då vi lämnar det gamla för att välkomna det nya. Det är i alla fall de orden vi brukar i syfte av att övertala. Låtsas som att en tillsynes simpel handling kan förändra våra liv och vårt sätt att bevittna våra medmänniskor. Egentligen inte alls patetiskt, utan bara nyttigt. De finns dem som låter sårskorpan tyna bort, efterlämna ett ärr, de som aldrig skådar den nya rödlätta, lite variga huden där inunder. De finns dem som aldrig vänder blad, de som skriver ord på samma sida dag ut och dag in. De som alltid skriver “to be continued” och aldrig “the end”. Jag har alltid haft svårt för dem som dansar med lemlästade kvarlevor. Än dock kan jag likväl, i tanken, stå där och dansa med ett köttstycke som snart bara luktar ruttet. Nyttja “to be continued” en aning för länge. Men ibland kommer det en dag när man sitter där, river bort en skorpa från sin kropp, vittnar den oskuldsfulla fläcken som inviterar till något nytt. Släpper det imaginära köttstycket och dansar på helt egen hand.

Puss`in`boots...

Idag är ingen vanlig dag för idag är det lillasyster reser till grannlandet för att träffa storasyster dag!

Som jag saknat min älskade lilla storasyster! Hon är den vackraste systern, ever! In your faces!

Sommarjobbslösa studenter...

Rastlösheten gällande frånvaro av sommarjobb börjar göra sig påmind. Jag hade i min hjärna skapat olika projekt som skulle genomföras denna sommar. Vilket i vanlig ordning runnit ut i sanden. Sommaren är förvisso ej över. Dock är de ljusa sommarnätterna snart ett minne blott. Himlen är mörkare nu. För endast någon vecka sedan förbarmade jag mig över mina vita persienner. Nu gråter jag istället inombords när mörkret faller på, alldeles för tidigt. Idag har jag legat i kalles soffa, vi vilade ögonen på vinterviken och klagade över obefintliga skådespelartalanger. Jag har kommit på att jag gnäller oerhört mycket när jag besöker fysikgränd. Kalle kallar mig barnunge. Jag klagar över allt jag inte har, klagar över att det endast finns vatten då jag vill ha cola. Klagar över allt jag gör och inte gör. Även om han skrattar åt mig och tycker jag är en jävla snorunge så tillåter han mig ändå vara det. Jag inbillar mig att jag får komma dit när helst jag vill och bara vara, och det gillar jag. Det är enkelt. Jag gillar det enkla. Som när man skrattar åt att springa upp för en rutschkana och avslutar bestingandet med en fis. Eller när man gungar på en gungbräda fastän man egentligen tycker det är rätt tråkigt.

Ja. Nå fan är jag en barnunge, och nå fan har jag fina vänner som köper det till viss mån.

Repris i brist på annat...

Det var en hängbro. Han visste det, men i hans ögon vaggade den sådär tryggt som endast armarna hos någon man litar på kan göra.


Den andre vädjar om att det förblir en fantasi. Om att stegen aldrig bör tas, om att vinden är den mest opålitliga fienden. Vagga inte, Stå rakt, brukade han säga. Sjung aldrig versen, gläns i refrängen. Var inte en sådan som chansar och förlorar, gör sådant du kan, behärskar, och vinn. Slösa inte dina pengar på dyr öl, köp en drink istället, du blir fortare full.
Sluta stoppa in tröjan innanför byxorna, köp dig en dyr parfym de räcker längre. Sluta tråna efter dem som aldrig någonsin ens skulle himla med ögonen åt dig, det brukade han säga, ofta. Sådär så det skar i hans hjärta - Han som vaggade på bron, han som aldrig stod rakt, han som sjöng falsk då alla andra inväntade refrängen.
Han insåg snart att det var han som levde, alla de där andra de bara väntade, de väntade på refrängen, de njöt inte av den tjeckiska ölen, de klunkade drinkarna och räknade minuterna till fyllan slog till. De köpte dyra parfymer och luktade snart bara nostalgi och gammalt årtionde. De levde kvar, de levde aldrig.
Han levde, han vaggade, han luktade billig "Axe" ena dagen och "dubbeldusch" andra. Han vågade och vann, han vågade och förlorade. Han sa hej till de himlande ögonen och förstod att även hon väntade, hon var en av dem som väntade.

Subtilt och genialt hedrande...

Paxad!

Jag har med bestämdhet hävdat att jag inte kommer vilja gifta mig. Någonsin. Fast om, om det skulle ske. Då paxar jag denna låten att spelas på mitt extremt eventuella bröllop!

Människan är en ynklig varelse...

En stor del av våra liv handlar om att framhäva oss själva. På bekostnad av andra människor. Vissa skulle vandra över lik för att synas, höras. Vi nyttjar skitsnacket för att komma varandra närmare. Men frågan är om vi gör det för att komma varandra närmare eller för att utesluta någon? De vi behandlar som fiender är ofta människor vi känner, en fiende är aldrig okänd, för denne berör oss aldrig.

Människan är en ynklig varelse.

Vi sitter där, säger något som egentligen aldrig borde sagts. Endast den naive kan övertala sig själv att orden var befogade. För den rannsakande vet att orden svärtar samvetet. Men är det nedsvärtade samvetet mödan värd, vi inbillar oss att vi tar ett steg framåt, när vi egentligen bara står och trampar på samma ynkliga fläck. Personligheten fläckas och vi bär med oss den ständigt.

Människan är en ynklig varelse.

Misstag och felaktiga ord kommer vi aldrig sluta producera och uttrycka. Sådant är livet, men frågan är väll egentligen, trampar vi på andra avsiktligt för att lyfta fram oss själva?

Om sådant är fallet. Gör om, gör rätt.

Cornyqueen...

Finns det något vackrare än regn som slår som spön i marken. Spöregn. Jag tror inte det. Såhär på försommaren framkallar det barndomsminnen och viljan att springa ut i regnet är stark, men eftersom det så kallade livet har format och förstört oss blir viljan aldrig tillräckligt stark för att låta regnet falla på oss. Vi har lärt oss att tänka efter innan vi handlar, därför sitter vi inomhus, tittar ut, tänker efter, och konstaterar hur jobbigt det kommer bli när vi väl går in igen efter vår regndans. Blöta kläder, vått hår.

Regnet kan aldrig bli detsamma som när det hyllades av det oförstörda sinnet. Regnet tillhör barnen.

En eloge ska vi i alla fall ha. För igår kväll lekte bergmans jäntan, fröken meissner och jag detektivbyrå på ett berg. Vi använde barr och pinnar som pincetter och letade bevis. Det var nästan som i barndomen, förutom att de påhittade bevisen nu innefattade sprit, knark, tobak, konstiga skulpturer av manliga könsdelar, och fornnordiska skrifter… Lovely.

Talent trapped behind a pretty face...

As frankie said, I did it my way...

Alla skofoton är tagna av: frida edlund

C(o)untdown...

Det är lördag. Klockan är 23.22. Jag sitter och glor på samma jävla uppsats som jag glott på de senaste veckorna. Alla resonemang är i stunden omöjliga att pränta ned. Allt jag vill säga är ju för fan att eldsjälar är helt underbara människor och att de är beroende av deras omgivning för att kunna upprätthålla denna identitet. En tillskriven identitet som verkar för andras välbefinnande. Att människan kategoriseras med hjälp av geografiska kordnintioner och att det sedermera utmynnar i främlingfientlighet och förutfattade meningar som alla jävla medelsvenssons tror är sanningar. Att folk borde kritiskt granska media eller ännu bättre låta bli att konsumera skit lektyr. Att människor som sitter på makten aldrig, aldrig får glömma att lägga sina öron mot marken och, lyssna.

Jag är på gränsen till vansinne. Jag väntar på att det ska klicka till i hjärnan och därmed bli nån halvtaskig kopia av Eilert Pilarm. Snusen sitter där den ska, kaffet likaså, men inte hjälper det när tankeverksamheten är fuckad.

På måndag har jag och Meissner bestämt att det ska nakendansas för att fira borttagandet av tyglarna. Men ännu är det inte måndag och helvetet är fortfarande närvarande. Vi ses när livet börjat ljusna.

Dont leave the knuckles hanging...

Soon. Finito.

Standing still...

Herr Ågren get out of my body

Vågrätt

Herr Ågren äger numer våra kroppar.

Behovet som dödar...

Här sitter jag i min ensamhet och bör mer än något annat pränta ord i uppsats dokumentet. Men icke. Jag lever efter divisen - det faller på plats av sig själv. Oerhört stressframkallande och osunt. Precis som sig bör.

Tänkte på detta här med människans behov av bekräftelse. Varför måste vi alltid förmedla orden någon annan sagt om oss, varför suger vi inte bara orden till oss och bevarar dem i minnet istället för att sprida dem likt en löpeld. Varför räcker det inte med att en person påvisar det vackra, ord som är dennes och ingen annans. Måste vi, för att orden skall bli till sanning höra vår egen mun uttala dem, för att sedan låta en tredje part bekräfta dessa? Skulle våra närmaste inte veta vilka vi var om vi inte berättade för dem, vad andra, icke lika nära, uttalat om oss? Betyder egentligen något någonting? Är vi alla känslomässiga dyslektiker som läser orden men aldrig förstår dess innebörd såvida inte någon annan återupprepar och bekräftar dem.

I dont know. Men jag har mina misstankar.

Dont cry over a person that wouldn`t cry over you...

Såhär ser en student ut som har tappat hoppet...

... Och förmodligen, inom den närmaste tiden, får ett nervsammanbrott...