Här sitter jag i min ensamhet och bör mer än något annat pränta ord i uppsats dokumentet. Men icke. Jag lever efter divisen - det faller på plats av sig själv. Oerhört stressframkallande och osunt. Precis som sig bör.
Tänkte på detta här med människans behov av bekräftelse. Varför måste vi alltid förmedla orden någon annan sagt om oss, varför suger vi inte bara orden till oss och bevarar dem i minnet istället för att sprida dem likt en löpeld. Varför räcker det inte med att en person påvisar det vackra, ord som är dennes och ingen annans. Måste vi, för att orden skall bli till sanning höra vår egen mun uttala dem, för att sedan låta en tredje part bekräfta dessa? Skulle våra närmaste inte veta vilka vi var om vi inte berättade för dem, vad andra, icke lika nära, uttalat om oss? Betyder egentligen något någonting? Är vi alla känslomässiga dyslektiker som läser orden men aldrig förstår dess innebörd såvida inte någon annan återupprepar och bekräftar dem.
I dont know. Men jag har mina misstankar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar