När man inte finner ord...

Lillebror hade lagt ut denna låt tillägnad en av de viktigaste personerna i våra liv. Så jag snor den och håller med lillebror, den passar sig utmärkt.

I know you'll help us when you're feeling better and we realize that it might not be for a long, long time
But we're willing to wait on you
We believe in everything that you can do if you could only lay down your mind
I want you to try to help yourself

Take the time to take apart, each brick that sits outside your heart
And look around you
There's people everywhere
And though they don't always show it they're just as scared
And we'd be more prepared if you just pulled on through

I want you to try to help yourself

Oceans of water underneath our feet
Terrible design
Dusty rooms you cannot sweep
Clouding up your mind

I know you'll help us when you're feeling better and we realize that it might not be for a long, long time
But we're willing to wait on you
We believe in everything that you can do if you could only lay down your mind
I want you to try to help yourself

Subtil retrokitsch...

Kläderna. Dansarna. Robyn. Salem. So fab.

Kategoriserad...

Nu fick jag höra det igen "men du, vad kommer du ifrån?" varpå jag alltid svarar "tyck du ja prata brett?".
Som vanligt är det inavelsvästerbottning dom tar mig för. He gör som inget. Hon som fråga sa, "det är bara att prata på". Så det. Det är precis vad jag tänker göra.

Later taters Jack White is on my sweater.

Parantes; Rimmet funkar om man säger swääjter.

Kamelont...

Eftersom alla jag känner missbrukar ordet hata så förstår också alla att när ordet hata brukas så görs det med en underton av lätt avsky snarare än regelrätt hat. Så. Jag hatar killar i tanktops. Ackompanjerade med tribaltatueringar, listan kan göras lång för vad man faktiskt sammankopplar med detta, och får man upp en bild i huvudet av nån tribaltatuerad snubbe i tanktop med tumring och skor med för stora plösar när jag nämner just tanktops är vi på samma spår i våran lätta avsky.

I lördags hade jag en helvetesnatt utan nåde. Jag låg vaken i princip hela natten förutom de 3 gånger jag gick upp och duschade i iskallt vatten. Helvetet bestod av min alldagliga allergi och mina neverending hudåkommor. Jag hade givetvis inga allergitabletter kvar. Min enda tanke var "låtsas att klådan inte finns". När jag låg där med armarna över huvudet och strök mina armar för att sysselsätta dem från att klia fördes mina tankar tillbaka till skövde. Där var varje natt i princip ett sådant helvete. Dessutom delade jag säng med den dåvarande sambon. Att jag inte bröt ihop och blev nervsjuk är ett under, att denne inte bröt ihop och dödade mig är också ett under. Jag tackar för att dessa helvetesnätter kommer ytterst sällan numer. De var bara det.

Lite måndagstacksamhet i dess enklaste skrud.

Huvudbry of the day...

Aktivitet; Mental förberedelse för uppvakning med vinskalle på lördag. I don`t argue the laws of karma. Salut som frankofilen hade sagt.

Att minnas med hjälp av gamla bilder...

En gång lipade jag sönder mitt fejs på krogen. Sen kom en vimmelfotograf och ville fota oss. Jag drog till med ett sammanbitet flin, i och för sig samma flin som alltid används vid fototillfällen, mina tänder förtjänar inte att förevigas på bild. Jag hade döda sorgliga ögon. Jag är glad att jag inte har dom ögonen längre. Jag såg förjvälig ut.

Glädje är vad som gör människor vackra.

Love...

Hörrni, klockan är 02.12, och jag tänkte ta tillfället i akt att gratta två av mina käraste vänner. Congrats maine mutt and dear pullan, och nej jag gratulerar inte mitt könsorgan utan som tidigare nämnt mina oersättliga vänner. Ni äro guld värda, och liiite äldre.

Love.

Och jag är små full. Precis som ni vill ha mig.

The utopi does not make me free...

2004. Studenten. Ovetandes om hur livet skulle te sig. Jag hade verkligen inte en jävla aning om vad jag skulle göra eller vart jag skulle hamna, och jag brydde mig inte speciellt mycket heller. Inte i den mån att jag inte var handlingskraftig, utan att jag var o brydd om tiden. Tiden var aldrig ett hinder då. Livet låg framför en, det sa ju alla. Livet skulle just börja och möjligheterna var oändliga. Det är en fantasisk bubbla att leva i, och tro på. Alla är vi där, någon gång i livet, och för många av oss, i västvärlden inträder vi denna bubbla när vi springer ut och kastar våra studentmössor mot himlen. Som ett fuck you mot det förgångna och ett välkomnande till det nya, oupptäcka. Vi bestämmer oss att vi inte ska vandra samma väg som alla andra, vi ska göra, och bli något storslaget. Vi ska göra precis det vi vill utan påverkan. Vi ska göra nytta, och trivas men samtidigt tjäna pengar. Den ganska brokigt komponerade tavlan vi kallar framtid är målad i naivitetens tecken.
Åren går. Man inser att man kanske visst vandrat samma väg som alla andra, man inser att de val man gjort likt förbannat är sammankopplade med samhällets struktur för vad som är rätt i tiden, för vad man skall och inte skall göra. Man inser att det inte är lika enkelt som man trodde att det var. Att bryta sig fri. När man målade den där jävla utopin.

Jag tycker att det är vackert att man för en stund i livet, välkomnade det med ett fuck you symboliserat av en studentmössekastning i det blå.
När mössan sedan faller, ligger öde på marken och några förbipasserande trampar på den, färgas den dassigt grå. Jag tror att det är det som kallas att bli vuxen.

Att bli dassigt grå.

Good vibration...

Dagens tummen ner;

Alltför mycket att göra, allt för lite tid

Mens

Blek hy

Framtidsångest (vill resten av världen ansluta sig?)




Dagens tummen-upp;

Alltför mycket att göra, alltför lite tid, pressade scheman frambringar "produktion"

Blek hy, tänk heroin chic, utan att väga 35 kg

Mens (eftersom det innebär att de inbillade "upplevda" klimakteriesvettningarna förmodligen är gamla hederliga kallsvettningar)

Framtidsångest, för att mallar, ramar och bekymmersfrihet är för geeks


Och jag kallar mig pessimist?