As frankie said, I did it my way...

Alla skofoton är tagna av: frida edlund

C(o)untdown...

Det är lördag. Klockan är 23.22. Jag sitter och glor på samma jävla uppsats som jag glott på de senaste veckorna. Alla resonemang är i stunden omöjliga att pränta ned. Allt jag vill säga är ju för fan att eldsjälar är helt underbara människor och att de är beroende av deras omgivning för att kunna upprätthålla denna identitet. En tillskriven identitet som verkar för andras välbefinnande. Att människan kategoriseras med hjälp av geografiska kordnintioner och att det sedermera utmynnar i främlingfientlighet och förutfattade meningar som alla jävla medelsvenssons tror är sanningar. Att folk borde kritiskt granska media eller ännu bättre låta bli att konsumera skit lektyr. Att människor som sitter på makten aldrig, aldrig får glömma att lägga sina öron mot marken och, lyssna.

Jag är på gränsen till vansinne. Jag väntar på att det ska klicka till i hjärnan och därmed bli nån halvtaskig kopia av Eilert Pilarm. Snusen sitter där den ska, kaffet likaså, men inte hjälper det när tankeverksamheten är fuckad.

På måndag har jag och Meissner bestämt att det ska nakendansas för att fira borttagandet av tyglarna. Men ännu är det inte måndag och helvetet är fortfarande närvarande. Vi ses när livet börjat ljusna.

Dont leave the knuckles hanging...

Soon. Finito.

Standing still...

Herr Ågren get out of my body

Vågrätt

Herr Ågren äger numer våra kroppar.

Behovet som dödar...

Här sitter jag i min ensamhet och bör mer än något annat pränta ord i uppsats dokumentet. Men icke. Jag lever efter divisen - det faller på plats av sig själv. Oerhört stressframkallande och osunt. Precis som sig bör.

Tänkte på detta här med människans behov av bekräftelse. Varför måste vi alltid förmedla orden någon annan sagt om oss, varför suger vi inte bara orden till oss och bevarar dem i minnet istället för att sprida dem likt en löpeld. Varför räcker det inte med att en person påvisar det vackra, ord som är dennes och ingen annans. Måste vi, för att orden skall bli till sanning höra vår egen mun uttala dem, för att sedan låta en tredje part bekräfta dessa? Skulle våra närmaste inte veta vilka vi var om vi inte berättade för dem, vad andra, icke lika nära, uttalat om oss? Betyder egentligen något någonting? Är vi alla känslomässiga dyslektiker som läser orden men aldrig förstår dess innebörd såvida inte någon annan återupprepar och bekräftar dem.

I dont know. Men jag har mina misstankar.

Dont cry over a person that wouldn`t cry over you...

Såhär ser en student ut som har tappat hoppet...

... Och förmodligen, inom den närmaste tiden, får ett nervsammanbrott...

Im flat and nothing more... for now...

Glömde jag säga att jag är lika blek som en britt med pastellskjorta?