När man inte finner ord...

Lillebror hade lagt ut denna låt tillägnad en av de viktigaste personerna i våra liv. Så jag snor den och håller med lillebror, den passar sig utmärkt.

I know you'll help us when you're feeling better and we realize that it might not be for a long, long time
But we're willing to wait on you
We believe in everything that you can do if you could only lay down your mind
I want you to try to help yourself

Take the time to take apart, each brick that sits outside your heart
And look around you
There's people everywhere
And though they don't always show it they're just as scared
And we'd be more prepared if you just pulled on through

I want you to try to help yourself

Oceans of water underneath our feet
Terrible design
Dusty rooms you cannot sweep
Clouding up your mind

I know you'll help us when you're feeling better and we realize that it might not be for a long, long time
But we're willing to wait on you
We believe in everything that you can do if you could only lay down your mind
I want you to try to help yourself

Subtil retrokitsch...

Kläderna. Dansarna. Robyn. Salem. So fab.

Kategoriserad...

Nu fick jag höra det igen "men du, vad kommer du ifrån?" varpå jag alltid svarar "tyck du ja prata brett?".
Som vanligt är det inavelsvästerbottning dom tar mig för. He gör som inget. Hon som fråga sa, "det är bara att prata på". Så det. Det är precis vad jag tänker göra.

Later taters Jack White is on my sweater.

Parantes; Rimmet funkar om man säger swääjter.

Kamelont...

Eftersom alla jag känner missbrukar ordet hata så förstår också alla att när ordet hata brukas så görs det med en underton av lätt avsky snarare än regelrätt hat. Så. Jag hatar killar i tanktops. Ackompanjerade med tribaltatueringar, listan kan göras lång för vad man faktiskt sammankopplar med detta, och får man upp en bild i huvudet av nån tribaltatuerad snubbe i tanktop med tumring och skor med för stora plösar när jag nämner just tanktops är vi på samma spår i våran lätta avsky.

I lördags hade jag en helvetesnatt utan nåde. Jag låg vaken i princip hela natten förutom de 3 gånger jag gick upp och duschade i iskallt vatten. Helvetet bestod av min alldagliga allergi och mina neverending hudåkommor. Jag hade givetvis inga allergitabletter kvar. Min enda tanke var "låtsas att klådan inte finns". När jag låg där med armarna över huvudet och strök mina armar för att sysselsätta dem från att klia fördes mina tankar tillbaka till skövde. Där var varje natt i princip ett sådant helvete. Dessutom delade jag säng med den dåvarande sambon. Att jag inte bröt ihop och blev nervsjuk är ett under, att denne inte bröt ihop och dödade mig är också ett under. Jag tackar för att dessa helvetesnätter kommer ytterst sällan numer. De var bara det.

Lite måndagstacksamhet i dess enklaste skrud.

Huvudbry of the day...

Aktivitet; Mental förberedelse för uppvakning med vinskalle på lördag. I don`t argue the laws of karma. Salut som frankofilen hade sagt.

Att minnas med hjälp av gamla bilder...

En gång lipade jag sönder mitt fejs på krogen. Sen kom en vimmelfotograf och ville fota oss. Jag drog till med ett sammanbitet flin, i och för sig samma flin som alltid används vid fototillfällen, mina tänder förtjänar inte att förevigas på bild. Jag hade döda sorgliga ögon. Jag är glad att jag inte har dom ögonen längre. Jag såg förjvälig ut.

Glädje är vad som gör människor vackra.

Love...

Hörrni, klockan är 02.12, och jag tänkte ta tillfället i akt att gratta två av mina käraste vänner. Congrats maine mutt and dear pullan, och nej jag gratulerar inte mitt könsorgan utan som tidigare nämnt mina oersättliga vänner. Ni äro guld värda, och liiite äldre.

Love.

Och jag är små full. Precis som ni vill ha mig.

The utopi does not make me free...

2004. Studenten. Ovetandes om hur livet skulle te sig. Jag hade verkligen inte en jävla aning om vad jag skulle göra eller vart jag skulle hamna, och jag brydde mig inte speciellt mycket heller. Inte i den mån att jag inte var handlingskraftig, utan att jag var o brydd om tiden. Tiden var aldrig ett hinder då. Livet låg framför en, det sa ju alla. Livet skulle just börja och möjligheterna var oändliga. Det är en fantasisk bubbla att leva i, och tro på. Alla är vi där, någon gång i livet, och för många av oss, i västvärlden inträder vi denna bubbla när vi springer ut och kastar våra studentmössor mot himlen. Som ett fuck you mot det förgångna och ett välkomnande till det nya, oupptäcka. Vi bestämmer oss att vi inte ska vandra samma väg som alla andra, vi ska göra, och bli något storslaget. Vi ska göra precis det vi vill utan påverkan. Vi ska göra nytta, och trivas men samtidigt tjäna pengar. Den ganska brokigt komponerade tavlan vi kallar framtid är målad i naivitetens tecken.
Åren går. Man inser att man kanske visst vandrat samma väg som alla andra, man inser att de val man gjort likt förbannat är sammankopplade med samhällets struktur för vad som är rätt i tiden, för vad man skall och inte skall göra. Man inser att det inte är lika enkelt som man trodde att det var. Att bryta sig fri. När man målade den där jävla utopin.

Jag tycker att det är vackert att man för en stund i livet, välkomnade det med ett fuck you symboliserat av en studentmössekastning i det blå.
När mössan sedan faller, ligger öde på marken och några förbipasserande trampar på den, färgas den dassigt grå. Jag tror att det är det som kallas att bli vuxen.

Att bli dassigt grå.

Good vibration...

Dagens tummen ner;

Alltför mycket att göra, allt för lite tid

Mens

Blek hy

Framtidsångest (vill resten av världen ansluta sig?)




Dagens tummen-upp;

Alltför mycket att göra, alltför lite tid, pressade scheman frambringar "produktion"

Blek hy, tänk heroin chic, utan att väga 35 kg

Mens (eftersom det innebär att de inbillade "upplevda" klimakteriesvettningarna förmodligen är gamla hederliga kallsvettningar)

Framtidsångest, för att mallar, ramar och bekymmersfrihet är för geeks


Och jag kallar mig pessimist?

Oh lord, forgive them saturday nights...

Googlar du "understimulerad individ" är det föga troligt att denna bild dyker upp. Googlar du "tillfredsställd understimulerad individ" gör den troligen det.

Vidare beskrivning; Individ som är tillfreds med att inte åta sig något alls. Säkerligen en helgdag, såsom lördag kväll. En individ som enligt gemene man förmodligen skulle kallas tråkig eller rentav sorglig då denne nöjer sig med youtubeklipp och hastigt ihopslängd fruktsallad. Individen är oftast oförmögen att se det dekadenta i situationen och tackar för den förmågan.

It`s still her week...

Every now and then
I get a feeling
It's like I've left something behind
But I don't know what it is yet

A t-shirt in time...

Nu har jag ett sådantdär moment igen. Ett sånt där - jag sitter hemma och skrockar åt det fantastiska budskapet på min t-shirt moment. Den är gräslig till utseendet. Ärligt talat känns ju kritvita tröjor med kolsvart text jävligt mycket tidigt tjugohundratal ala charter. Därav dess bruk inomhus.

Det finns många ord man brukar utan att egentligen tänka på dess sammansättning. Som det där med kritvit och kolsvart. Krita och kol. Djupare konstaterande än så blir det inte idag. Gårdagens vin har gjort att min hjärna går på lågvarv.

Damn old but still funny...

Briljant tolkning...

Disturbia...

Diskussionen kring att jag alltid råkar välja fel plats i bussar och tåg har förts mången gång förr. Luktar inte “grannen” svett så är det någon obstinat tonåring som envisas med att lyssna ohänsynslöst högt på techno, eller varför inte rosa helikopter på repeat. Det jag råkar ut för mest är människor som inte lärt sig tugga med stängd mun, smaskare. Om jag någon gång får barn så kommer pränta in i deras skallar att smaskningar är fult och syndigt redan deras första levnadsår. Jag tänker hytte med fingret och de ska förstå, utan ifrågasättande, att det är munnen som ska stängas.

Med ett nästintill obefintligt tålamod hinner jag oftast bli ohanterligt irriterad redan de första minuterna. Jag har vant mig vid detta, och ser det nästan som en religiös upplevelse då jag lyckas sätta mig bredvid någon som inte inkräktar på min sfär. Men i söndags fick jag uppleva ett nytt sorts störmoment. Jag kliver in i bussen som ska ta mig till umeå, frågar en tjej om jag får sätta mig bredvid henne, jag tänker, ja, nu har jag nog fan i mig lyckats, hon kommer sitta där med sin kurslitteratur och musik i öronen och vara precis sådär icke störande som jag föredrar. Ack så fel jag hade. Tjejen harklar sig, därefter kommer en riktigt vidrig fislukt. Jag tänker inge vidare på det, förutom att hon förmodligen ätit lite mer julmat än hon borde gjort. Plötsligt harklar hon sig igen, och ja, harklingen följs även denna av en distinkt fislukt. Sammanträffande tänker jag. Inge mer med det. Några minuter senare sker samma sak. Herregud. Detta är inte möjligt. Jag tänker; om det sker en fjärde gång lider denna tjej av någon slags tics som förutsätter en harkling innan hon kan fisa. Tamejfan. Visst sker det en fjärde gång. Och en sjätte, och en sjunde. Och så vidare. Utan att överdriva, vilket tillhör en av mina mindre trevliga egenskaper, så hände detta minst 20 gånger. True story.
När jag kliver av bussen känner jag mig besudlad, jag känner ett instängt os förfölja mig som ett avslöjande moln. Kvinnan har impregnerat mig i sina fisar. Lyckosamt nog så är min hämtning på busstationen polaren lindau, herrn utan luktsinne (hade du haft ett luktsinne hade du retat skiten ur mig, så jag anser att du enbart baserat på det är skyldig mig en öl, jag kan ta den där äckliga julölen, det går bra). När jag kommer hem slänger jag mig i duschen, börjar fundera kring harklingar och fisar och tycker lite synd om henne, hon som aldrig kan smygfisa frenetiskt. Vilken kass defekt.

Woman of the week...

Fan`fuckin`tastic.