Disturbia...

Diskussionen kring att jag alltid råkar välja fel plats i bussar och tåg har förts mången gång förr. Luktar inte “grannen” svett så är det någon obstinat tonåring som envisas med att lyssna ohänsynslöst högt på techno, eller varför inte rosa helikopter på repeat. Det jag råkar ut för mest är människor som inte lärt sig tugga med stängd mun, smaskare. Om jag någon gång får barn så kommer pränta in i deras skallar att smaskningar är fult och syndigt redan deras första levnadsår. Jag tänker hytte med fingret och de ska förstå, utan ifrågasättande, att det är munnen som ska stängas.

Med ett nästintill obefintligt tålamod hinner jag oftast bli ohanterligt irriterad redan de första minuterna. Jag har vant mig vid detta, och ser det nästan som en religiös upplevelse då jag lyckas sätta mig bredvid någon som inte inkräktar på min sfär. Men i söndags fick jag uppleva ett nytt sorts störmoment. Jag kliver in i bussen som ska ta mig till umeå, frågar en tjej om jag får sätta mig bredvid henne, jag tänker, ja, nu har jag nog fan i mig lyckats, hon kommer sitta där med sin kurslitteratur och musik i öronen och vara precis sådär icke störande som jag föredrar. Ack så fel jag hade. Tjejen harklar sig, därefter kommer en riktigt vidrig fislukt. Jag tänker inge vidare på det, förutom att hon förmodligen ätit lite mer julmat än hon borde gjort. Plötsligt harklar hon sig igen, och ja, harklingen följs även denna av en distinkt fislukt. Sammanträffande tänker jag. Inge mer med det. Några minuter senare sker samma sak. Herregud. Detta är inte möjligt. Jag tänker; om det sker en fjärde gång lider denna tjej av någon slags tics som förutsätter en harkling innan hon kan fisa. Tamejfan. Visst sker det en fjärde gång. Och en sjätte, och en sjunde. Och så vidare. Utan att överdriva, vilket tillhör en av mina mindre trevliga egenskaper, så hände detta minst 20 gånger. True story.
När jag kliver av bussen känner jag mig besudlad, jag känner ett instängt os förfölja mig som ett avslöjande moln. Kvinnan har impregnerat mig i sina fisar. Lyckosamt nog så är min hämtning på busstationen polaren lindau, herrn utan luktsinne (hade du haft ett luktsinne hade du retat skiten ur mig, så jag anser att du enbart baserat på det är skyldig mig en öl, jag kan ta den där äckliga julölen, det går bra). När jag kommer hem slänger jag mig i duschen, börjar fundera kring harklingar och fisar och tycker lite synd om henne, hon som aldrig kan smygfisa frenetiskt. Vilken kass defekt.