2004. Studenten. Ovetandes om hur livet skulle te sig. Jag hade verkligen inte en jävla aning om vad jag skulle göra eller vart jag skulle hamna, och jag brydde mig inte speciellt mycket heller. Inte i den mån att jag inte var handlingskraftig, utan att jag var o brydd om tiden. Tiden var aldrig ett hinder då. Livet låg framför en, det sa ju alla. Livet skulle just börja och möjligheterna var oändliga. Det är en fantasisk bubbla att leva i, och tro på. Alla är vi där, någon gång i livet, och för många av oss, i västvärlden inträder vi denna bubbla när vi springer ut och kastar våra studentmössor mot himlen. Som ett fuck you mot det förgångna och ett välkomnande till det nya, oupptäcka. Vi bestämmer oss att vi inte ska vandra samma väg som alla andra, vi ska göra, och bli något storslaget. Vi ska göra precis det vi vill utan påverkan. Vi ska göra nytta, och trivas men samtidigt tjäna pengar. Den ganska brokigt komponerade tavlan vi kallar framtid är målad i naivitetens tecken. 
Åren går. Man inser att man kanske visst vandrat samma väg som alla andra, man inser att de val man gjort likt förbannat är sammankopplade med samhällets struktur för vad som är rätt i tiden, för vad man skall och inte skall göra. Man inser att det inte är lika enkelt som man trodde att det var. Att bryta sig fri. När man målade den där jävla utopin. Jag tycker att det är vackert att man för en stund i livet, välkomnade det med ett fuck you symboliserat av en studentmössekastning i det blå.
När mössan sedan faller, ligger öde på marken och några förbipasserande trampar på den, färgas den dassigt grå. Jag tror att det är det som kallas att bli vuxen.
Att bli dassigt grå.
Detta var klockrent och träffande! Att bli dassigt grå är inte så jävla illa om man klarar sig från bitterheten och cynismen :)
SvaraRaderaMin minigri, ær fan sant det. Dock minner jag mig att det infann sig en kænsla av rædsla intrasslat i hopp, tro och frihetstænket. Jag var så rædd att gøra fel val, eftersom jag inte riktigt visste vad jag vile med "resten av livet". Nu tycker jag mig ha landat i en trygghet jag inte hade då. Och den kanske ær på grund av att man ændå valde en væg, som man kænner leder någonstans. Æven om man kan se att man gjort det "alla andra gør" och man inte blev så dær storslagen man drømde om, ær det rætt storslagt i sig vad man gjort sedan dessa. De platser man varit på, de mænniskor man møtt och att man insett vad man tycker ær viktigt och inte minst att man gør det man tycer ær viktigt.
SvaraRaderaLove you værldens bæsta minigri!