Fundament...

Jag klev ur min egen kropp, skapade en karaktär. Poeten. Poeten valde mina ord, skapade ett sammanhang jag tidigare inte förmått mig att skapa. Det var ytterst tillfredställande. Även om det mer liknade en brusten människas klagosång fanns där nyanser som vittnade om poesi. Är det egentligen inte det som är poesi, människans klagosång maskerad i extravaganta ord. Även den tillsynes mest simpla poesin förmedlar en känsla av att de valda orden är så mycket större än platsen de tar på pappret. Den sprider sig som en tunn linneduk, en linneduk som vilar knappt märkbart på våra axlar. De sluttar en aning, men vi kan inte förmå oss att inse att linneduken är orsaken. Vi vill inte se den, vi vill inte ta på den. Vi låter den ligga kvar, tynga våra axlar. Vi accepterar dess närvaro och lever med den. Hoppas att någon i vårt ställe skall, med ett andetag, försiktigt blåsa bort den, likt den varsamma vindpust som förmildrade våra sårade knäskålar då vi var små. Vi önskar att det vore så simpelt.

Även den simplaste poesin tar större plats än vad den gör på det befläckade pappret.

Vi kanske inte ska pressa pappret mellan våra händer, kasta i väg det, som om det aldrig hade existerat. Kanske ska vi varsamt smeka vår hand över orden, känna dem, lyssna. När tiden gått, ta en extra titt, våga återvinna, omfördela orden, skapa nya meningar, nya historier, ny poesi. Smeka handen över pappret igen, och förstå, hade vi rivit pappret i tusen delar hade vi heller inte kunnat skriva vår nya historia. Utan den poesi vi tidigare skrivit hade vi inte kunnat omfördela orden. Vi hade förintat förmågan att se sambanden, vi hade förnekat, vi hade gått vilse.

Istället blir vi varse om sambandens betydelse, vi låter oss formas av våra erfarenheter, tillåter oss att skapa nya. Vi blir aningen mer sårbara, men det är värt det.

För utan fundament kan vi heller inte bygga vidare.

Matvanor...

Vi har lite olika matvanor i detta hushåll. Av min hylla att dömma lever jag på godis, godis, godis, echinagard och c- vitaminbrus.

Let the hyll speak for it self.

Slicka din kind den smakar salt...

SLUTSCEN SPUNG - Se för HELVETE inte om du inte sett serien, och, ja, du tänker helt rätt, det är ytterst felaktigt av mig att då lägga ut slutet här. Men jag tänkte på er, som sett serien, jag ville bara påminna om det fantastiska slutet, så mitt kontrollbehov kan stillas, och jag slipper impregnera verbalt.

Till er som ej spiller tårar men kanske behöver en anledning att få vätskan ur systemet.

In memorian...

Nej detta ortsbyte är inte bra alls för min tankeverksamhet. At all. Jag är sådär små grinig och skör hela tiden. Som ett öppet sår som inte vill läka. Blodet har koagulerat men ärret är långt ifrån synbart.
Alla de där självbiografiska böckerna jag ögnar mig igenom, läses med en blandning av total frånvaro av medmänsklighet samt påtaglig ledsamhet. En kompott som inte alls passar sig i “ta två betala för en”- lådan. Ena stunden tycks det inte verka mer innehållsrika än en bamsetidning, medan de andra stunden inte är annat än total misär. Misär som kan sammanlänkas till det egna. Egot frambringar alltså min medmänsklighet. Egot jag bär gör mig mänsklig. Jag kan inte vila ögonen på sorgliga filmer, utan vilar dem på filmer med vackra vyer och barns lycka. Barn som bygger “tåg” med sina sparkar, plockar gullvivor på vårkanten och som är sådär oförstörda. Jag lever just nu i minnet, nostalgi som annars brukar vara vackert är just nu enbart sorgligt och gör mig patetisk. Jag känner för att jag har ett ego.
Som tidgigare nämnt, i annat forum. Flykt är inte min grej, kommer så heller aldrig bli. Därför tänker jag stanna där i minnet ett tag, botanisera i nostaligträsket för att sedan, när det är dags, ta mig i kragen, ställa mig upp ur gäggan och bara vara ett ärr.

Självgod?

16 år. Brunt hår. Gick inte med hakan i vädret. Men insidan sa, skrek, visade, min haka hör fan i mig hemma i det där såkallade vädret. Blickar dödade aldrig, de borstades nonchalant bort från den egna axeln. En axel som dög att luta sig mot, en axel som sällan behövde den åtråvärda klappen. Idag behöver axeln fler klappar, idag dödar blickar, och nonchaleras sällan. Det är konstigt det där, att jag tycktes äga världen när jag var 16, numer, närmare 24 är jag vilsnare än någonsin, och äger definitivt inte världen. Tur tycker säkerligen det flesta. Men att äga världen bör egentligen betyda att man äger sin egen värld, vardagen, visionerna, känslan? Det var den egna världen jag ägde då jag var 16. Då ingen kunde trampa på mig, och gjorde de det, sades det fuck off and die. Jaha, så är väll alla unga människor på väg att entra vuxenvärlden, visserligen, men jag brydde mig verkligen inte vad människor tyckte, tänkte och sa, om mig, aldrig. På riktigt. När sedan vuxen världen öppnade sig och likt ett hån visade den brutala verkligheten gjorde plötsligt blickarna ont, hakan höjs ej längre, den dalar både utvärtes och invärtes. Fortfarande bryr jag mig inte nämnvärt mycket om vad folk anser om mig, de får tycka vad fan de vill. En medelsvensson som jag skapar sällan större rubriker i folks liv. Kanske är det därför jag inte bryr mig, för att det inte finns något konkret och utpräglat att dissekera. Själva kontentan av hela alltihopa är egentligen att jag insett att jag avskyr att bli granskad, jag ogillar starkt att sitta mitt emot människor och bli inspekterad. Så det där om att folk får tycka vad fan de vill kanske inte är riktigt sant, men det får liksom tycka vad de vill. Men när man inte är 16 och extremt självgod längre blir det också svårare, för då måste man grunna på om människor tycker man är trevlig eller allmänt körd i huvudet. Jag tror fan i mig att jag tappat hela den förmågan…

This is just a Tribute...

Klockan är 14.24. Har varit ensam sen igår vid samma tid. Dog inte inatt vilket jag förutspått. Tänkte att om jag inte lägger mig alltför tidigt med risk för att vakna upp mitt i natten och inte kunna somna om, heller inte lägga mig för sent, då det skulle bli för påtagligt att jag förmodligen är den enda vakna i hela jävla huset. Det är viktigt det där, med strategier, för att överleva. De där strategierna jag saknade som liten. Det är viktigt att kartlägga sin sömn för att slippa konfronteras med mörkerrädsla. Hade detta ej kartlagts hade jag blivit illa tvungen att lyfta på luren och be någon vagga mig till sömns. Enbart vetskapen om att jag kan ringa till mina vänner och be dem vara mentalt stöd åt en 23åring med rädsla för mörkret räcker ofta för att lugna mig. Jag behöver aldrig lyfta på den där luren, för jag vet att de finns där, och skulle svara om jag ringde, tveklöst. När jag strosade omkring tidigare idag och undanröjde gårdagens oreda började jag fundera kring detta här med vänner. Tryggheten det inbringar, alla små nyanser som avgör om det är en god vän eller ej. Skillnaden mellan de som skulle vagga mig till sömns och dem som skulle låta bli att svara bara för att det var jag som ringde, fel tid på dyngnet, eller bara för att de inte passar sig. Tänk dem som inte har några vänner, de som enbart äger, eller inte äger alls. De som gömmer sig bakom en fasad i rädsla för att, vara sig själva. Sådana människor kan aldrig få sina brister granskade, de kan heller inte få uppmuntrande ord kring deras goda sidor. Det är fasaden som bedöms och beröms, ett stycke konst, i världens galleri, som blir granskat. I mångas ögon ett mästerverk som kan misstas för sanning. En tavla som tagit år att måla, år att precisera och utplacera detaljer, stänk av färger och nyanser som är målade med sådan perfektion att de inte ens skulle kunna lura den blinde. Även den dyrbaraste oljefärgen krackelerar med åren, likväl som att krackeleringen skapar karaktär i fasaden skapar den även kryphål för medmänniskan att granska. Genomskåda.
Mina vänner är tavlor målade av livet självt, deras färgstänk är erfarenheter, deras olika nyanser ger dem karaktär. De borstar inte bort överflödig färg från deras axlar, de bär inte ett mästerverk med deras händer, gömmer inte sitt ansikte inom dess ram. De är mästerverket. Rakt upp och ned. De har ärrade knän och brustna hjärtan, de har magklumpar som skaver, och de har skratt som smittar. De är sig själva, de vågar låta sig målas. Det är inte för intet de har slående karaktärer.

Tillsynes medelsvensson...

Vi var på loppis igår, alltid denna skräckblandade förtjusning. Det är underbart att rota bland gamla grejer och finna sådant som förmedlar vetskapen om att man gjort ett redigt jävla kap. Dock har jag en förmåga att inom dessa väggar köpa sådant som jag aldrig någonsin använder. Noppiga gamla kärringtröjor som i tanken skulle klä mig nå så förbannat bra. Vilket sedan, när man kommer hem och hemmets doft möter den unkna tröjans frånvaro av fräschet faller liksom alltsammans, den liknar numer enbart ett stycke kärring som, likt dess syfte bör pryda just en sådan. Inte en 23 åring som tror sig klä i någon annans gamla trasor. De där skorna t.ex., bowlingskorna med klack? När i i helvete kommer jag iföra mig dom? För det första klär det inte hjulbenta att traska omkring i halvplåta, det kommer bara se missanpassat ut, sen är de säkert för tunga för att ta lätta nonchalanta steg med. Jag kommer se ut som en karl, med stenblock under fötterna, fötter som inte kan lyftas pågrund av tyngd. Men om jag matchar dessa med min kärring sailortröja kanske det kan kompensera varandra? Typ som att bredhöftade balanserar upp det med en stor hatt eller axelvaddar? Ja va fan vet man.

Ända sedan barnsben har loppisar framkallt ett äckel, jag var livrädd för att peta på sakerna för att det varit någon annans, och varje gång en loppis besöktes försökte jag så gått det gick att enbart andas med näsan. Syster däremot petade och pillade på allt, hittade alltid de där klockrena tingen, och andades både med näsa och mun. Jag skapade alltid en historia kring allt och förutsatte att allt som fanns i rummet tillhört någon som dött. Tingens historia, som jag själv komponerat skrämde mig. Jag var ett fegt jävla barn, geek by heart helt enkelt. Jag var den som aldrig skulle plinga på någons dörr för att sedan springa därifrån, stackars gamla tant eller gubbe som kanske bubblade upp i lycka för att någon plingat på deras dörr, för att sedermera inse att det enbart varit några jävla snorungar som spelat dem ett spratt. Palla äpplen gillade jag inte heller, äpplen som tillhörde någon annan, jag stod gärna och tittade på, medan syster och kusinerna rev ner äpplena för att sedan bara slänga dem på marken. Syster gjorde allt det där, som inte fick göras, hon gick i bräschen i allt. Ledde sina trupper. Planerade, strukturerade. Ofta i samton med kusin. Jag och andre kusinen vi lekte hellre med pinnar, utan planering, vi lekte med bilar under tystnad, krävde inga strukturer. Alls. Vi var naiva jävla snorungar utan som helst förmåga att analysera eller se saker ur ett perspektiv. Snoren droppade från våra näsor, och lika nöjda var vi för det. Syster och äldre kusin de planerade, skapade klubbar och dektetivbyråer, smide lömska planer och genomförde dem. Vi två andre, var oftast med. Stod i bakgrunden och beskådade våra äldre syskon medan de utförde sådant där som skapade lite magont. De rotade i containrar, fast vi inte fick, tänk alla de där barnen som fastnat i containrar och sedan blivit ihjälklämda. De bröt sig in i spökhus och stal ibland något värdefullt, som ett silverfat (förmodligen fejk, men oss kunde de smälla i vad som helst), skapade en historia kring silverfatet, om vem det tillhört, och hur denne man eller kvinna levt sitt liv. För oss yngre var det inte mer än just ett kantstöt silver fat. En gång hittade min syster och en vän en död mus, som de döpte till Charlie Chaplin, vilken de även komponerade en sång till. Dock kommer jag bara ihåg att de sjöng “Charlie Chaplin Charlie Chaplin….förtrollad..” eller nått åt det hållet. Jag visste att moderskapet skulle bli förbannad om hon visste att vi lekte med en död mus, baciller och skit. Så jag var hela tiden avståndstagande och avig gentemot den döde Charlie. En dag, i trots, dog jag Charlie Chaplin och kastade i väg honom i skogen. Kalabalik utbröt och det blev påtagligt att det inte rikigt var okej att slänga iväg deras käre vän ut i det okända. Men nu slapp jag i alla fall vara orolig för vad morsan skulle säga. Fega jävla ung jävel. Laglydiga jävla medborgare. Fuckin jävla medelsvensson.

Ja, detta blev sannerligen ett potpurri av all jävla skit som strömmar i mitt huvud idag. Jag har i alla fall kommit fram till en sak idag. Mina memoarer skall heta “Tillsynes medelsvensson”.

Medelålders...

Som muttn hade sagt “då var det måndag igen och alla har vi på känn att det är glädje och fest och då är livet som bäst…”… sådär en aning frireligiöst… i sann gosskör anda…

Typ.

Det har faktiskt varit en bra måndag. Jag fick mig en härlig pratstund på två timmar med ännu en eldsjälv som berättade om allt mellan himmel och jord. Fan, jag gillar att snacka med medelålders män. Fan det är ju normen, usch. Men jag går liksom inte hem hos hippa unga människor, som för den delen förmodligen aldrig skulle ta ordet “hippt” i sina munnar. Jag blir en tjatkärring som skriker håll käft och stäng av mobiltelefonerna, och vi möts liksom aldrig på den där berömda mellanvägen. Med kvinnor i medelåldern blir det liksom en kamp om talartiden, och den blir ofta väldigt påtaglig. Men medelåldermän, samhällets norm. Jag är fullt medveten om att jag är äckligt generaliserande nu och med mina ord bekräftar massa förutfattade meningar, men må så vara. För jag gillar verkligen att snacka med medelåldersmän. De är tillmötesgående, varma, kalla, inskränkta, öppna, allt i en salig blandning. En symbios av “deras” årtionde och nutid. 50talist mentaliteten, det traditionella, det lite fördomsfulla, och ta dig i kragen burdusheten, den generation som fostrat en. Allt detta i samton med öppenhet, nyfiket lyssnande, ibland inte så vältaliga, men ändå lyckas klämma fram själva poängen i allt det där som sägs. Sen tror jag även att en bidragande orsak till varför jag gillar att samtala med dem beror på att de, tillsynes, verkar gilla att samtala med mig, i alla fall mer än de tidigare nämnda generaliserade grupperna. Det blir ett slags bekräftelseforum som egentligen är rätt subtilt och outtalat. Men jag gillar ju det subtila, och det underförstådda outtalade. Kanske är det inte heller så konstigt att det gillas, då jag fostrats av en sann femtiotalist. En person som jag är äckligt lik, och som är världens bästa pappa. Och en av världens bästa människor. Ett stänk av det, i samton med mor, blev alltså jag. Betyder detta att jag egentligen helst skulle vilja samtala med mig själv?

Mitt liv är en dålig cover...

Sitter på stadshuset. Nej det gör jag inte. Jag sitter i stadshuset. Fick precis den intervju jag skulle haft idag framskjuten två veckor! Förlorad tid. Förbannade jävla tid. Vi har mycket tid här. Mer än i Umeå. Det är helt sant. När de där tidsluckorna öppnar sig, efter arbetsdagens slut finns det otaliga påfrestande ting att tänka på. Ödslan av tid på människor jag inte borde fylla mina tankar med. Tankar på dem som gärna får fylla mina tidsluckor. Funderingar kring framtid som ger mig magont. Tankar om sårbarhet. De där som alltid varit odödliga men helt plötsligt är sårbara. Väcks ur någon slags barndomskoma som fråntar mig min naiva, förnekande sida. Det är jobbigt, det där med tid. Det där när man väcks ur sin egenhändigt konstruerade förnekelsedröm. Den som alltid sagt “det ordnar sig”… den som alltid lagt sin hand på min axel för att skapa en illusion av trygghet. Barndomskoman är förintad. Nu fylls min hjärna av tankar om döden. Den där döden som jag aldrig velat tänka på, än mindre prata om. Inte enbart döden som ständigt närvarande, utan döden som fenomen. Med död följer sårbarhet. Människans skörhet. Med skörhet följer veknande ben och en blank blick. Bästföredatum. Förbrukad.
Det är jobbigt att känna sig förbrukad fastän man inte vilar på dödens axel. Fastän kroppen inte vandaliserats av livet. Fastän händerna fortfarande har ett behov av kreativitet. Fastän stegen är lätta och sångerna fortfarande är melodier utan brus. Men är sinnet dött spelar det ingen roll. Sinnestillståndet avgör om den icke vandaliserade kroppen har ett värde eller ej, sinnet avgör om händernas kreativitet är vacker eller bara dekadent. Sinnet får sången att brusa. Mitt sinne är dött...

Och mitt liv känns som en dålig cover... http://se.youtube.com/watch?v=cCrJ2jwIaeo

Sushi och öl mon amies...

Tillbringade helgen hos mutt i k-stan. Behövligt värre. Masskonsumtion av sushi, bärs och sömn. Vilket kanske inte var tanken. Men då vi är experter på att komprimera och tjata ut saker gäller det att passa på, helt enkelt. Mutt träffade en matros med tattos och rakat huvud. Jag träffade ingen matros med tattos och rakat huvud. Damn.
Hurusom. Danke för helgen käraste vän... Och du, ja kom igen.