Sitter på stadshuset. Nej det gör jag inte. Jag sitter i stadshuset. Fick precis den intervju jag skulle haft idag framskjuten två veckor! Förlorad tid. Förbannade jävla tid. Vi har mycket tid här. Mer än i Umeå. Det är helt sant. När de där tidsluckorna öppnar sig, efter arbetsdagens slut finns det otaliga påfrestande ting att tänka på. Ödslan av tid på människor jag inte borde fylla mina tankar med. Tankar på dem som gärna får fylla mina tidsluckor. Funderingar kring framtid som ger mig magont. Tankar om sårbarhet. De där som alltid varit odödliga men helt plötsligt är sårbara. Väcks ur någon slags barndomskoma som fråntar mig min naiva, förnekande sida. Det är jobbigt, det där med tid. Det där när man väcks ur sin egenhändigt konstruerade förnekelsedröm. Den som alltid sagt “det ordnar sig”… den som alltid lagt sin hand på min axel för att skapa en illusion av trygghet. Barndomskoman är förintad. Nu fylls min hjärna av tankar om döden. Den där döden som jag aldrig velat tänka på, än mindre prata om. Inte enbart döden som ständigt närvarande, utan döden som fenomen. Med död följer sårbarhet. Människans skörhet. Med skörhet följer veknande ben och en blank blick. Bästföredatum. Förbrukad.
Det är jobbigt att känna sig förbrukad fastän man inte vilar på dödens axel. Fastän kroppen inte vandaliserats av livet. Fastän händerna fortfarande har ett behov av kreativitet. Fastän stegen är lätta och sångerna fortfarande är melodier utan brus. Men är sinnet dött spelar det ingen roll. Sinnestillståndet avgör om den icke vandaliserade kroppen har ett värde eller ej, sinnet avgör om händernas kreativitet är vacker eller bara dekadent. Sinnet får sången att brusa. Mitt sinne är dött...
Och mitt liv känns som en dålig cover... http://se.youtube.com/watch?v=cCrJ2jwIaeo
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag tycker inte att du är en dålig cover... jag tycker att du är ett vackert original.
SvaraRaderaJag hoppas att det fortfarande finns saker som du värderar och som är meningsfulla för dig. Om inte, så kan det ju vara en idé att försöka finna vad som är meningsfullt... vad som verkligen betyder något... samhörighet med dom man tycker om... god mat och dryck... att sova när man inte borde osv. :)
Jag har förståelse för att ditt sinne är dämpat, ja kanske tillochmed att det känns dött... jag är ledsen för det, och hoppas att du kan finna något som gör skillnad för dig.