This is just a Tribute...

Klockan är 14.24. Har varit ensam sen igår vid samma tid. Dog inte inatt vilket jag förutspått. Tänkte att om jag inte lägger mig alltför tidigt med risk för att vakna upp mitt i natten och inte kunna somna om, heller inte lägga mig för sent, då det skulle bli för påtagligt att jag förmodligen är den enda vakna i hela jävla huset. Det är viktigt det där, med strategier, för att överleva. De där strategierna jag saknade som liten. Det är viktigt att kartlägga sin sömn för att slippa konfronteras med mörkerrädsla. Hade detta ej kartlagts hade jag blivit illa tvungen att lyfta på luren och be någon vagga mig till sömns. Enbart vetskapen om att jag kan ringa till mina vänner och be dem vara mentalt stöd åt en 23åring med rädsla för mörkret räcker ofta för att lugna mig. Jag behöver aldrig lyfta på den där luren, för jag vet att de finns där, och skulle svara om jag ringde, tveklöst. När jag strosade omkring tidigare idag och undanröjde gårdagens oreda började jag fundera kring detta här med vänner. Tryggheten det inbringar, alla små nyanser som avgör om det är en god vän eller ej. Skillnaden mellan de som skulle vagga mig till sömns och dem som skulle låta bli att svara bara för att det var jag som ringde, fel tid på dyngnet, eller bara för att de inte passar sig. Tänk dem som inte har några vänner, de som enbart äger, eller inte äger alls. De som gömmer sig bakom en fasad i rädsla för att, vara sig själva. Sådana människor kan aldrig få sina brister granskade, de kan heller inte få uppmuntrande ord kring deras goda sidor. Det är fasaden som bedöms och beröms, ett stycke konst, i världens galleri, som blir granskat. I mångas ögon ett mästerverk som kan misstas för sanning. En tavla som tagit år att måla, år att precisera och utplacera detaljer, stänk av färger och nyanser som är målade med sådan perfektion att de inte ens skulle kunna lura den blinde. Även den dyrbaraste oljefärgen krackelerar med åren, likväl som att krackeleringen skapar karaktär i fasaden skapar den även kryphål för medmänniskan att granska. Genomskåda.
Mina vänner är tavlor målade av livet självt, deras färgstänk är erfarenheter, deras olika nyanser ger dem karaktär. De borstar inte bort överflödig färg från deras axlar, de bär inte ett mästerverk med deras händer, gömmer inte sitt ansikte inom dess ram. De är mästerverket. Rakt upp och ned. De har ärrade knän och brustna hjärtan, de har magklumpar som skaver, och de har skratt som smittar. De är sig själva, de vågar låta sig målas. Det är inte för intet de har slående karaktärer.