Tillsynes medelsvensson...

Vi var på loppis igår, alltid denna skräckblandade förtjusning. Det är underbart att rota bland gamla grejer och finna sådant som förmedlar vetskapen om att man gjort ett redigt jävla kap. Dock har jag en förmåga att inom dessa väggar köpa sådant som jag aldrig någonsin använder. Noppiga gamla kärringtröjor som i tanken skulle klä mig nå så förbannat bra. Vilket sedan, när man kommer hem och hemmets doft möter den unkna tröjans frånvaro av fräschet faller liksom alltsammans, den liknar numer enbart ett stycke kärring som, likt dess syfte bör pryda just en sådan. Inte en 23 åring som tror sig klä i någon annans gamla trasor. De där skorna t.ex., bowlingskorna med klack? När i i helvete kommer jag iföra mig dom? För det första klär det inte hjulbenta att traska omkring i halvplåta, det kommer bara se missanpassat ut, sen är de säkert för tunga för att ta lätta nonchalanta steg med. Jag kommer se ut som en karl, med stenblock under fötterna, fötter som inte kan lyftas pågrund av tyngd. Men om jag matchar dessa med min kärring sailortröja kanske det kan kompensera varandra? Typ som att bredhöftade balanserar upp det med en stor hatt eller axelvaddar? Ja va fan vet man.

Ända sedan barnsben har loppisar framkallt ett äckel, jag var livrädd för att peta på sakerna för att det varit någon annans, och varje gång en loppis besöktes försökte jag så gått det gick att enbart andas med näsan. Syster däremot petade och pillade på allt, hittade alltid de där klockrena tingen, och andades både med näsa och mun. Jag skapade alltid en historia kring allt och förutsatte att allt som fanns i rummet tillhört någon som dött. Tingens historia, som jag själv komponerat skrämde mig. Jag var ett fegt jävla barn, geek by heart helt enkelt. Jag var den som aldrig skulle plinga på någons dörr för att sedan springa därifrån, stackars gamla tant eller gubbe som kanske bubblade upp i lycka för att någon plingat på deras dörr, för att sedermera inse att det enbart varit några jävla snorungar som spelat dem ett spratt. Palla äpplen gillade jag inte heller, äpplen som tillhörde någon annan, jag stod gärna och tittade på, medan syster och kusinerna rev ner äpplena för att sedan bara slänga dem på marken. Syster gjorde allt det där, som inte fick göras, hon gick i bräschen i allt. Ledde sina trupper. Planerade, strukturerade. Ofta i samton med kusin. Jag och andre kusinen vi lekte hellre med pinnar, utan planering, vi lekte med bilar under tystnad, krävde inga strukturer. Alls. Vi var naiva jävla snorungar utan som helst förmåga att analysera eller se saker ur ett perspektiv. Snoren droppade från våra näsor, och lika nöjda var vi för det. Syster och äldre kusin de planerade, skapade klubbar och dektetivbyråer, smide lömska planer och genomförde dem. Vi två andre, var oftast med. Stod i bakgrunden och beskådade våra äldre syskon medan de utförde sådant där som skapade lite magont. De rotade i containrar, fast vi inte fick, tänk alla de där barnen som fastnat i containrar och sedan blivit ihjälklämda. De bröt sig in i spökhus och stal ibland något värdefullt, som ett silverfat (förmodligen fejk, men oss kunde de smälla i vad som helst), skapade en historia kring silverfatet, om vem det tillhört, och hur denne man eller kvinna levt sitt liv. För oss yngre var det inte mer än just ett kantstöt silver fat. En gång hittade min syster och en vän en död mus, som de döpte till Charlie Chaplin, vilken de även komponerade en sång till. Dock kommer jag bara ihåg att de sjöng “Charlie Chaplin Charlie Chaplin….förtrollad..” eller nått åt det hållet. Jag visste att moderskapet skulle bli förbannad om hon visste att vi lekte med en död mus, baciller och skit. Så jag var hela tiden avståndstagande och avig gentemot den döde Charlie. En dag, i trots, dog jag Charlie Chaplin och kastade i väg honom i skogen. Kalabalik utbröt och det blev påtagligt att det inte rikigt var okej att slänga iväg deras käre vän ut i det okända. Men nu slapp jag i alla fall vara orolig för vad morsan skulle säga. Fega jävla ung jävel. Laglydiga jävla medborgare. Fuckin jävla medelsvensson.

Ja, detta blev sannerligen ett potpurri av all jävla skit som strömmar i mitt huvud idag. Jag har i alla fall kommit fram till en sak idag. Mina memoarer skall heta “Tillsynes medelsvensson”.