Nej detta ortsbyte är inte bra alls för min tankeverksamhet. At all. Jag är sådär små grinig och skör hela tiden. Som ett öppet sår som inte vill läka. Blodet har koagulerat men ärret är långt ifrån synbart.
Alla de där självbiografiska böckerna jag ögnar mig igenom, läses med en blandning av total frånvaro av medmänsklighet samt påtaglig ledsamhet. En kompott som inte alls passar sig i “ta två betala för en”- lådan. Ena stunden tycks det inte verka mer innehållsrika än en bamsetidning, medan de andra stunden inte är annat än total misär. Misär som kan sammanlänkas till det egna. Egot frambringar alltså min medmänsklighet. Egot jag bär gör mig mänsklig. Jag kan inte vila ögonen på sorgliga filmer, utan vilar dem på filmer med vackra vyer och barns lycka. Barn som bygger “tåg” med sina sparkar, plockar gullvivor på vårkanten och som är sådär oförstörda. Jag lever just nu i minnet, nostalgi som annars brukar vara vackert är just nu enbart sorgligt och gör mig patetisk. Jag känner för att jag har ett ego.
Som tidgigare nämnt, i annat forum. Flykt är inte min grej, kommer så heller aldrig bli. Därför tänker jag stanna där i minnet ett tag, botanisera i nostaligträsket för att sedan, när det är dags, ta mig i kragen, ställa mig upp ur gäggan och bara vara ett ärr.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar