Självgod?

16 år. Brunt hår. Gick inte med hakan i vädret. Men insidan sa, skrek, visade, min haka hör fan i mig hemma i det där såkallade vädret. Blickar dödade aldrig, de borstades nonchalant bort från den egna axeln. En axel som dög att luta sig mot, en axel som sällan behövde den åtråvärda klappen. Idag behöver axeln fler klappar, idag dödar blickar, och nonchaleras sällan. Det är konstigt det där, att jag tycktes äga världen när jag var 16, numer, närmare 24 är jag vilsnare än någonsin, och äger definitivt inte världen. Tur tycker säkerligen det flesta. Men att äga världen bör egentligen betyda att man äger sin egen värld, vardagen, visionerna, känslan? Det var den egna världen jag ägde då jag var 16. Då ingen kunde trampa på mig, och gjorde de det, sades det fuck off and die. Jaha, så är väll alla unga människor på väg att entra vuxenvärlden, visserligen, men jag brydde mig verkligen inte vad människor tyckte, tänkte och sa, om mig, aldrig. På riktigt. När sedan vuxen världen öppnade sig och likt ett hån visade den brutala verkligheten gjorde plötsligt blickarna ont, hakan höjs ej längre, den dalar både utvärtes och invärtes. Fortfarande bryr jag mig inte nämnvärt mycket om vad folk anser om mig, de får tycka vad fan de vill. En medelsvensson som jag skapar sällan större rubriker i folks liv. Kanske är det därför jag inte bryr mig, för att det inte finns något konkret och utpräglat att dissekera. Själva kontentan av hela alltihopa är egentligen att jag insett att jag avskyr att bli granskad, jag ogillar starkt att sitta mitt emot människor och bli inspekterad. Så det där om att folk får tycka vad fan de vill kanske inte är riktigt sant, men det får liksom tycka vad de vill. Men när man inte är 16 och extremt självgod längre blir det också svårare, för då måste man grunna på om människor tycker man är trevlig eller allmänt körd i huvudet. Jag tror fan i mig att jag tappat hela den förmågan…