Kära syster...

Jag har en syster. Hon har ett leende som får Julia Roberts tandrad att blekna. Hon är liten min syster, en liten vacker varelse. Det är konstigt ändå, hur mycket som ryms i hennes lilla kropp och bakom hennes vackra tandrad. Hon är mitt allt. Alltid. Jag saknar henne vareviga dag. Jag har ett litet rum i mitt hjärta enbart ämnat för henne. Där sitter hon tryggt. Det talas om ofta om personers bättre hälft. Min syster är min bättre hälft. Hon lyssnar som ingen annan. Hon lyssnar då ingen annan skulle ha lyssnat. Hon ger mig en oändlighet av hennes tid. Tid hon ger med glädje och utan krusiduller. Hon låter mig vara lillasyster, hon låter de egenskaper de medför komma fram. Egenskaper som i andra sammanhang ofta stängs inne.

Inför henne behöver jag aldrig vara stolt. Jag behöver inte sträcka på min rygg om jag inte vill. Jag får ligga i fosterställning och säga sådant man egentligen inte får säga. Hon skulle aldrig döma mig. Hon säger bara “men pinnen”, och jag säger “ja, jag vet”, sen reder vi ut våra egna världsproblem. Vi skvätter tårar på varandra och vi smittar varandra med skratt. Det är hon som får mig att inse vikten av godhet, det är hon som ständigt påminner mig om hur en icke egoistisk människa handlar. Jag beundrar henne för det, och har gjort så länge jag kan minnas. Det är få som äger de förmågorna hon bär. Jag skrattar när jag tänker på det som kommer härnäst; jag har aldrig hört min syster skryta. Inte ens inlindat i förklädnad. Det är roligt, men också så talande. Hon är den hon är, endera tar man henne för den hon är eller så låter man bli. Hon säger det hon vill när hon vill det. Hon struttar runt i välkomponerade utstyrslar och är sådär allmänt fabulös som bara hon kan. Hon flinar mot sig själv i skyltfönstret och vet, utan att skryta, hur snygg hon faktiskt var i det där skyltfönsterblänket. Hon äter gärna kebab, men sölar helst inte, för då får hon nervsammanbrott. Hon är en jävel på att flörta och får vilken människa som helst på fall. Hon vårdar vänner som man bör.

Hon är liten min syster, en liten vacker varelse. Hon gillar kebab och jag älskar henne.

Fattigmans"godis"...

Jag har en liten fundering. Detta här med micropopcorn. Alltså det är fan i mig helt jävla omöjligt att trycka i sig en hel påse själv, och ändå är popcorn "tör-ätandet" personifierat. Sen går det ju fan inte att spara heller, lite samma känsla som att ställa in pommesfrites i kylskåpet, fast ändå inte. Nu äter jag ytterst sällan popcorn men jag blir ändock lika irriterad varje gång. Fan. Jag frågade "Al in the background" om han ville ha, men han sa nej. Han sa att gangsters inte äter popcorn utan bara biff-tartar.

Läste en blogg idag, där det var en tjej i 25års åldern som stod för ordet. Hon och hennes kille hade ett annat heterosexuellt par hos sig. Nöjsamt förtäljde kvinnan att de två männen satt i soffan i vardagsrummet och avnjöt en kall öl framför en fotbollsmatch, självklart poängterade hon att hon inte visste vilken match det var. Kontentan var i alla fall något i stil med, hihi här står vi fruntimmer och lagar mat i köket, hihi, medan våra pojkvänner sitter i vardagsummet och dricker öl. hihi. Men vi älskar att laga mat till våra "manliga" män. typ. Jag spydde på dataskärmen, och därmed hennes ord. Jag fick en lätt klump i magen, men konstaterade snabbt, likt så många gånger förr att jag aldrig någonsin kommer försätta mig i den situationen.




För jag gillar ju också öl och fotboll.

Monday koma...

Idag blir det företagsekonomi. Igen. Det är tråkigt. Men allt som är tråkigt säges vara nyttigt. Sånt lär man sig vid barnsben. Alltså inte bredvid barnsben. För det vore konstigt. Jag laddar med Ameno - Era. Fet bit. För att vara både ung och gammal i samma mening.

Här är ett av mina tre julpynt. En ängel med endast en vinge. Typ som jag. Kantstött, fast jag är ju ingen ängel i och för sig.

Later taters.

To be pushed...

Min blogg är ett jävla skämt. Jag gillar i och för sig skämt. Så låt gå. Idag har det adventsbakats med några av världens bästa människor. Vi tog adventsbaket till en ny nivå. Bordet pryddes av diverse nödvändiga ingredienser, samt en halv flaska whiskey, gamla pizza kartonger, gårdagens öl flaskor. Vi drack glögg, orkade egentligen inte baka trots att vi hypat det hela föregående vecka. Vi ville hellre se på sunes jul och vara bakfulla i fred. Men som de tappra karaktärsfulla individer vi är så tog vi oss i kragen. Lussebullar, kola och polkabräck. Vilka jävla stjärnor vi är. Både jag och bergman led av analklåda så vi tvättade händerna extra noga. Det bör man när man ska baka. Bajspartiklar kan leda till “pinky eye”, har jag hört. Varför man nu skulle stoppa bakverk i ögonen. Men det sägs ju att man äter minst lika mycket med ögonen, så ja.

Tjejer knuffas fortfarande på krogen. Ja, det är helt sant. Det är ett konstigt fenomen tycker jag. Fegt. Som fan. Och jävligt otaktiskt. But hey, vi pissar hellre på våra systrar än på dom som gjort oss illa. För det ingår i den patriarkala strukturen.

Idag har jag julpyntat. Utan att ha pyntat på dynga. Eloge. Morsan hade vart stolt. För hon “jobbar” under principen - “man ska alltid ha så pass städat hemma att man aldrig behöv skämmes om man får främmande”.

Nu ligger jag i soffan och är tjock. Det är en små härlig men än dock riktigt motbjudande känsla. Jag kommer aldrig bli kvitt min fat by heart ambivalens.

Judgement day...

http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article5692233.ab


Ja, alla gör ju precis som de vill...

Sjukdomens vecka...

Nu jag har varit sjuk exakt en vecka. Eller jag har legat inomhus utan märkbar yttre påverkan en vecka. Typ. Jag har inte lyssnat på musik. Vilket är helt absurt. Jag har knappt tittat på teve. Vilket också är helt stört. Jag har inte läst ett ord i en bok. Vilket också.. Ja, ni fattar. Jag har inte känt mig ensam och ynklig alls. Jag gör sällan det, känner mig ensam. Känner mig sällan ynklig heller. Jag låtsas vara det ibland för att det känns som det vore på plats. Men ensam, nä, det känner jag mig aldrig. Inte ens när jag suttit inne, och uppenbarligen inte gjort ett skit en hel vecka. Jag är tacksam för det, att jag inte är en sån som får panik över att inte kunna delta. Att jag är en sån som trivs i mitt eget sällskap och inte räds mina egna tankar. Jag har alltid blivit nervös av människor som inte klarar av sitt eget sällskap, de som alltid måste vara med någon, eller göra något för att slippa vara sitt egna enda sällskap. Det är sådana människor som tycker dom själva är ynkliga på dödsbädden. När det egentligen är hos de kvarvarande som det smärtar. Skulle jag tro.

Jag har inte svinis i alla fall. För det har jag kollat upp. Ett samtal till nattarbetaren lindau, snäll som han är skjutsade han mig till vårdcentralen. Där tog jag en kölapp och väntade snällt på min tur. I receptionen satt en tjock tant, i medelåldern. Hon frågade om mitt ärende och jag sa “jag vill kolla min hals och om jag kanske har svininfluensan”… varpå hon säger “eh jaha, och då tror du att du bara kan komma och ställa dig här framför mig”… medan hon hastigt kastar sin bastanta kroppshydda bakåt. Va fan. Jag svarar “ jag ber så hemskt mycket om ursäkt men lite service mind får man kanske be om”.. kärringen blir sur och svarar… “ja, jo det var ju inte så jag menade, men vi tar in alla misstänkta fall bakvägen”…. “jaha, men hur ska jag kunna veta det, vi bombarderas av information om den här svininfluensan hela tiden, hur ska jag kunna veta att just här måste man gå bakvägen?”… Jävla svenska sjukvård. Brist på arbete gällande bemötandefrågor i vården är sannerligen uppenbart.


Hur som så testade jag mig. Ingen svinis i sikte. Så jag gick hem och la mig igen. Och konstaterade att jag förmodligen inte kommer dö. Inte av svinis i alla fall. Sen tänkte jag på tanten, hon den där tjocka och elaka. Hon är säkert en sådana som är ensam, jämt. Och som tycker att hon själv är ynklig när hon sitter där med sin uppvärmda frysrätt och fyra katter jamandes kring hennes ben. Det är hennes liv, det är allt hon gör. Konstaterar att hon är ensam, och lider av det. Sen tar hon ut på en 24 åring med misstänkt svininfluensa som tycker att ensamhet är en världslig sak.