Sjukdomens vecka...

Nu jag har varit sjuk exakt en vecka. Eller jag har legat inomhus utan märkbar yttre påverkan en vecka. Typ. Jag har inte lyssnat på musik. Vilket är helt absurt. Jag har knappt tittat på teve. Vilket också är helt stört. Jag har inte läst ett ord i en bok. Vilket också.. Ja, ni fattar. Jag har inte känt mig ensam och ynklig alls. Jag gör sällan det, känner mig ensam. Känner mig sällan ynklig heller. Jag låtsas vara det ibland för att det känns som det vore på plats. Men ensam, nä, det känner jag mig aldrig. Inte ens när jag suttit inne, och uppenbarligen inte gjort ett skit en hel vecka. Jag är tacksam för det, att jag inte är en sån som får panik över att inte kunna delta. Att jag är en sån som trivs i mitt eget sällskap och inte räds mina egna tankar. Jag har alltid blivit nervös av människor som inte klarar av sitt eget sällskap, de som alltid måste vara med någon, eller göra något för att slippa vara sitt egna enda sällskap. Det är sådana människor som tycker dom själva är ynkliga på dödsbädden. När det egentligen är hos de kvarvarande som det smärtar. Skulle jag tro.

Jag har inte svinis i alla fall. För det har jag kollat upp. Ett samtal till nattarbetaren lindau, snäll som han är skjutsade han mig till vårdcentralen. Där tog jag en kölapp och väntade snällt på min tur. I receptionen satt en tjock tant, i medelåldern. Hon frågade om mitt ärende och jag sa “jag vill kolla min hals och om jag kanske har svininfluensan”… varpå hon säger “eh jaha, och då tror du att du bara kan komma och ställa dig här framför mig”… medan hon hastigt kastar sin bastanta kroppshydda bakåt. Va fan. Jag svarar “ jag ber så hemskt mycket om ursäkt men lite service mind får man kanske be om”.. kärringen blir sur och svarar… “ja, jo det var ju inte så jag menade, men vi tar in alla misstänkta fall bakvägen”…. “jaha, men hur ska jag kunna veta det, vi bombarderas av information om den här svininfluensan hela tiden, hur ska jag kunna veta att just här måste man gå bakvägen?”… Jävla svenska sjukvård. Brist på arbete gällande bemötandefrågor i vården är sannerligen uppenbart.


Hur som så testade jag mig. Ingen svinis i sikte. Så jag gick hem och la mig igen. Och konstaterade att jag förmodligen inte kommer dö. Inte av svinis i alla fall. Sen tänkte jag på tanten, hon den där tjocka och elaka. Hon är säkert en sådana som är ensam, jämt. Och som tycker att hon själv är ynklig när hon sitter där med sin uppvärmda frysrätt och fyra katter jamandes kring hennes ben. Det är hennes liv, det är allt hon gör. Konstaterar att hon är ensam, och lider av det. Sen tar hon ut på en 24 åring med misstänkt svininfluensa som tycker att ensamhet är en världslig sak.