Folk är synonymt med människor.

Det är intressant att beskåda folk, att se folk på avstånd som socialiserar. Läsa människors bloggar, folk man inte känner men bara vet till namnet. Jag vet att jag är en ordbajsare, det tillhör min personlighet och är en egenskap. Varken god eller ond. Eller snarare både ond och god. Tenderar vara en aning pretentiös och klyschig i skrift men det är nog mest för att jag avskyr stavfel och älskar att överdriva. Tycker meningar om exempelvis blötfisar, eller ord om normer eller fuckade samhällstrukturer kan vara precis lika intressanta. Men fan vad jag avskyr folk som inte kan landa på blötfisarnas lågbudget mark. De som bara kaskad spyr ut pretentiös dynga. Ibland faller jag för sånt. Det är osmakligt. Det efterlämnar ofta bara en bitter smak i munhålan. Ett icke efterfrågat kuksprut. Blä.

Vet ni vad det är för folk? Det är folk som skriver meningar på engelska som de snott från någon låt som livsnjutare jammade till på Chelsea Hotel på 70talet. Typ. Orden är aldrig deras utan någon annans. Fotar bilder där det rinner tårar ur deras ögon och skriver hur gärna de vill dansa natten lång och köpa billig koks. När du sedan stöter ihop med dem på ett öde dansgolv så står de stilla. De står alltid stilla. Du dansar robotdansen framför deras ögon och skrattar självdistanserat, spelar luftgura trots att du är den mest omusikaliska människan som existerat. De spänner mungiporna ett tag, blickar efter likasinnade, sedan går de hem. Sätter sig framför dataskärmen. Skriver något i stil med “I did dance until the morning and the drugs killed a little bit of the love I carry in my heart”. Eller nått sånt. Typ. Va fan vet jag. Det enda jag vet är att de aldrig dansade och det får den mörka sidan i mig att skratta. För vet ni vad. I laughed until the morning beacuse of all you suckers.