Fat By heart. Eller?

Jag har senaste tiden levt mitt liv med vetskapen om att jag börjar bli lite småtjock. Det är fruktansvärt. Jag tror att jag kan lida av omvänd anorexi. Typ. Alla ser hur tjock jag är men inte jag. På ett ungefär. Eller kanske lider jag av samma åkomma som mamma påstår sig lida av, bulimi utan att kräkas. Hur som. Inatt drömde jag att min farsa sa att jag var tjock, han ryckte tag i mina kärlekshandtag och sa; så här såg du fan inte ut när du tränade. Jag fick panik. Till och med min egen pappa som borde älska mig hur jag än ser ut säger att jag gått och blivit tjock. Ordet Lättnad beskriver bäst vad jag kände när jag vaknade. I förmiddags ser jag på vakna med the voice, där Katrin Z medverkar, hon har tydligen gått och blivit gravid. Och tjock. Hon ger lägligt nog tips på hur man kan hantera detta. Först ska man måla sina läppar röda för att lägga fokus på dom istället för på de tjocka kinderna. Kinderna skall målas med ett överskott av rouge, gärna en bit längre ner än vanligt, för att skapa en synvilla av nått slags insjunkande. Till saken hör att om jag skulle måla mina läppar röda skulle de enbart framhäva mina aningen gula gaddar, och eftersom jag inte äger några kindben, eller det gör jag ju, men de skiner med sin frånvaro ungefär som midjan skiner med sin frånvaro på, låt säga, peter harryson. Så skulle det enbart se ut som jag målat två stora fläckar på vardera kind. Tänk påskkärring.

Så ja. Vad gör jag? Not much. Ni ra?