One more year to go my dear friends...

We will Keep the legacy alive.

Snopet!

Idag skedde ett smärre mirakel. Mitt i tristessen inser jag att min snus snart är slut. Jag har knappt några pengar på kontot och en färd till affär i skitväder känns alldeles för avlägset. Då hände något som ALDRIG hänt mig. Jag letar efter min bankdosa i en av mina väskor. Vad finner jag? Just det, ni har så rätt, en oöppnad snusdosa. Världen är bra vacker ibland. Nästan så att jag blir rörd. Därav min subtila grinmin här ovan.

Och tiden rusar...

Det här tror jag är den första bilden som togs på mig och Frida sen jag flyttade till Umeå, det är ett jävla tag sedan. Och det känns, att, det, nog är dags att bege sig härifrån snart...

Det är detaljerna som gör helheten...

Läste en artikel om att det kan vara skadligt för dagens unga generation att titta på klassiska kärleksfilmer ala hollywood. Nu kanske jag inte räknas in till dagens ungdom, men än dock. Min slutgiltiga kontenta kvarstår dock. Det är inte skadligt. I mina ungdomsår såg jag sällan på film, (eftersom jag är så lastgammal nu och enbart minns min ungdom som ett töcken) och när jag väl gjorde det så sågs de oftast i sällskap med någon med samma uteblivna filmintresse vilket istället slutade med totalt ignorans gentemot teven. Det faktumet kvarstår i och för sig. Men nu när hösten knackar på dörren och vardagstristessen känns, ja, vardaglig, så har jag gett mig fan på att klara av att se en hel film. Trots att den första halvtimmen framkallar misstro på människans möjligheter att skapa något vettigt eller bara helvetet som kallas reklam. Två gånger har jag slutfört mitt mission denna vecka. Klassiska hollywood kärleksfilmer. Jag blir förälskad i allt på två ben som spelar någon slags karaktär som är charmig och äger ett vackert yttre. Tanken kring artikeln var att unga människor idealiserar kärleken. På grund av filmerna. Att allt bara sådär plötsligt faller på plats, att du tappar en lapp, din framtida partner finner den, ni samtalar över en kopp kaffe, tittar varandra djupt i ögonen. Tror att det bara är ni i hela världen som existerar. Ni har passionerat, svettigt sex samma dag som ni första gången träffas. Där ligger ni nakna, blottade, allt är så självklart. Den nionde timmen ni känt varandra säger ni att ni älskar varandra och aldrig skall lämna den andres sida. Ja, va fan, hur kan de tro att dagens ungdomar idealiserar kärleken. Men klart som fan kan det hända. Men är det inte så att alla ynkliga detaljer får liv om de bara delas med en människa som väcker nått inom dig? Kanske ingen annan ser nyanserna som du och den andre gör, men spelar det egentligen någon roll? För att i slutändan bryr vi oss bara om vår egna historia, och varse sig filmer eller ej kommer vår fantasi aldrig sluta ge detaljer liv. Film är film, och verklighet är verklighet. Och alla något sånär sunda människor vet att verklighet slår fiktion, oavsett om historien inte innefattar alla delar ett välkomponerat manus gör.

Youngster`s. Jag har hört att Brad Pitt har liten snopp.

De som alltid skriver "to be continued" och aldrig "the end"...

Att avlägsna något. Det är inte en svulst vi talar om, det är ett sår. Det ska gärna gå sakta, så sakta att jag kan känna varje millimeter av den döda huden avlägsnas. Skorpan får inte brista i färden från den numer rosa ytan den lämnar efter sig. Den där som är ny och orörd. Likt nån slags köttslig oskuld som ingen kan ta ifrån dig just då. Lite som att vända upp ett nytt blankt blad som det så metaforiskt heter då vi lämnar det gamla för att välkomna det nya. Det är i alla fall de orden vi brukar i syfte av att övertala. Låtsas som att en tillsynes simpel handling kan förändra våra liv och vårt sätt att bevittna våra medmänniskor. Egentligen inte alls patetiskt, utan bara nyttigt. De finns dem som låter sårskorpan tyna bort, efterlämna ett ärr, de som aldrig skådar den nya rödlätta, lite variga huden där inunder. De finns dem som aldrig vänder blad, de som skriver ord på samma sida dag ut och dag in. De som alltid skriver “to be continued” och aldrig “the end”. Jag har alltid haft svårt för dem som dansar med lemlästade kvarlevor. Än dock kan jag likväl, i tanken, stå där och dansa med ett köttstycke som snart bara luktar ruttet. Nyttja “to be continued” en aning för länge. Men ibland kommer det en dag när man sitter där, river bort en skorpa från sin kropp, vittnar den oskuldsfulla fläcken som inviterar till något nytt. Släpper det imaginära köttstycket och dansar på helt egen hand.