De som alltid skriver "to be continued" och aldrig "the end"...

Att avlägsna något. Det är inte en svulst vi talar om, det är ett sår. Det ska gärna gå sakta, så sakta att jag kan känna varje millimeter av den döda huden avlägsnas. Skorpan får inte brista i färden från den numer rosa ytan den lämnar efter sig. Den där som är ny och orörd. Likt nån slags köttslig oskuld som ingen kan ta ifrån dig just då. Lite som att vända upp ett nytt blankt blad som det så metaforiskt heter då vi lämnar det gamla för att välkomna det nya. Det är i alla fall de orden vi brukar i syfte av att övertala. Låtsas som att en tillsynes simpel handling kan förändra våra liv och vårt sätt att bevittna våra medmänniskor. Egentligen inte alls patetiskt, utan bara nyttigt. De finns dem som låter sårskorpan tyna bort, efterlämna ett ärr, de som aldrig skådar den nya rödlätta, lite variga huden där inunder. De finns dem som aldrig vänder blad, de som skriver ord på samma sida dag ut och dag in. De som alltid skriver “to be continued” och aldrig “the end”. Jag har alltid haft svårt för dem som dansar med lemlästade kvarlevor. Än dock kan jag likväl, i tanken, stå där och dansa med ett köttstycke som snart bara luktar ruttet. Nyttja “to be continued” en aning för länge. Men ibland kommer det en dag när man sitter där, river bort en skorpa från sin kropp, vittnar den oskuldsfulla fläcken som inviterar till något nytt. Släpper det imaginära köttstycket och dansar på helt egen hand.