One and only?

Sitter och lyssnar till Ray LaMontagne`s You are the best thing. Förstår egentligen inte varför jag låter mina öron vila till den. Det enda han sjunger är “Yooooou arrrree The best thing…. Baaaby…”. Skulle kunna klassas som den något mer vuxna versionen av The one and only, den enorma differensen dessa låtar emellan är, när man var 16 och sjöng "Im not the same as all the rest, i am the one and only, you cant take that away from meee“, kändes det mer än naturligt, en hyllning till det egna icke krackelerade jaget. Strax över 20 känns det lite mer bekvämt och svennigt att låta herr LaMontagne tala om för mig att jag fan i mig är The best thing. I repeat. Over and Over again. Vi felsjunger inte längre med i melodin som hyllar det egna jaget, vi medelåldersnynnar orden någon annan skrivit. Om oss. Dags att vakna folkens. Livet är till för att levas och medelåldersnynningar gör banne mig ingen fitta våt.

För att det inte finns mer att ge...

Vi har det bra vi här bak i bilen… typ.

Inget födointag och klockan är 18.10. Den värker. Sittandens i ett öde ämnesrum utan minsta antydan till motivation. Fin fika med herr Jonsson som äger ett öra som lyssnar och säger hur allt borde vara och inte. Väntar på att syster ska ringa så jag kan möta upp henne efter hennes operation. Lillasyster sitter och oroar sig i ensamhet och vill gärna att telefonen ringer exakt nu så jag får veta att allt är prima liv. Präntar dynga och har slutat fråga och undra varför. En tendens till svett i armhålan och kalla fingrar. Funderar över hur länge man kan hålla sig innan man faktiskt pissar på sig och varför vårgyttja luktar bajs. Lyssnar på Bohmans nya låt och tycker han är duktig som tar sig för och skapar. Avundas Larsson för att han svept en hamburgare för att stilla ångesten. Tycker Bergman är duktig trots att det enda hon åstadkommit idag är att diska.

Tycker jag själv är äckligt icke producerande men ganska så okej ändå.

Not good. Not good at all.

Undra om allt hade varit liiite roligare om jag sett ut såhär?



Förmodligen inte.

Steal a dance my dear?

Låt oss frambringa 80tal och mima framför våra speglar.

Att kunna somna...

Att somna utan musik i öronen är numer omöjligt. Tankesmedjefuckad. I sådana perioder må man finna en behaglig röst. Jag har funnit den.

Tack Sofia Karlsson för att du vaggar mig till sömns var natt.

What is a human?

Såg en dokumentär häromdagen. Den handlade om en ung kille som lydigt under sina föräldrars vilja, vilket menas, han flyttade som 8 åring till Sverige för att skapa en framtid åt sin syster, sin mor och far. Han var den vise, han var den som välsignats med en hjärna att producera pengar. Dessa förbannade jävla pengar som splittrar alla, inte bara splittringen oss emellan, de splittrar även innanmätet i våra konsumerande kroppar. Livsöden likt dessa skapar magont i min västerländska konsumerande kropp. Är det obefogat? Bör vi, likt vi lever, även känna? Eller är det kanske dessa kroppar som gör att vi kan vila våra ögon på sådant som vi helst skulle vilja slippa, sådant som aldrig kunnat hanteras såvida vi inte var så oerhört distanserade och onyanserade. Det tål att tänkas på, egentligen. Sisådär vid tre tiden på natten, stirra upp i våra välmålade tak, känna doften av, ja egentligen ingenting, lukten av tomhet med ett stänk av välfärd. Lägga våra händer på våra magar med behagligt lager av underhudsfett, uppmärksamma dess kurrande, kliva upp, ta oss en macka, ta oss ett glas oboy. Återvända till den där sängen som saknar värme, krypa ner, låta en tår falla för sådant vi aldrig kan sätta ord på. Fundera vad våra kroppar vill säga oss, försöka greppa känslan. Somna av utmattning. Vakna i rummet som numer luktar instängt, klia våra ögon, undvika att med handen känna på våra magar. Undanröja alla tecken på att vi själva vill säga oss något. Påbörja dagen och verklighets fly. Dag efter dag. Kan det vara så att det enbart är på natten vi lever, kan det vara så att natten frambringar oss? Kan det vara så att det där magontet, de där tårarna som produceras ej går att konkretisera för att vi, tillsammans, avtrubbat oss från världen. Vi känner inte längre varandra, vi känner inte längre oss själva.

Det handlar inte om att vi inte vågar. De handlar om att vi inte längre vet hur man gör. Vi är avhumaniserade.

Walk of life...

Svala handrörelser behöver inte vara osexigt...

...AT ALL...

Sällskapsspel 2.0

Alla dessa människor som ska tycka så förbannat mycket, men när det väl kommer till kritan vittnar handlingarna om något annat. Varför måste vi tycka så mycket, och så starkt, och så ofta? När vi ändå vandrar ur denna åsiktsbubbla som tomma blad, likt en 7 årings dagbok med bilder av hästar, och lama jävla palmer som inte ens frambringar nån slags realism, istället för välpräntade ord med underliggande känsla. Att “tyckas vara” verkar onekligen vara merparten av befolkningens chargong, att visa upp en fasad av den man tror att andra vill att man skall vara, istället för den man verkligen är. Jag har aldrig riktigt förstått det där, fasadskapandet. Om jag nu koncentrerar min energi och applicerar den på min framtoning kommer jag, utan undantag förmedla att jag är si eller så, vilket får till följd att jag kommer socialisera med folk som är just si eller så. Min fråga lyder då enligt följande.. Vart finner du då det autentiska ?
Detta kan upplevas som ett aningen urvattnat fenomen, att vara sig själv, att stå emot grupptrycket, våga visa brister och “fel”. Men min poäng hänvisar inte till den sortens schablonartade värld, jag refererar till den dagen då vi till och med plockar våra fel och brister från landet ingenstans, när det gått så långt att vi inte längre bara ljuger om vårt aktiva stöd för miljön, utan när vi även fejkar våra brister för att framstå, ja som en bättre och ärligare människa kanske, eller, jag vet inte?
När vi inte längre får höra skrytsamma meningar om en 30 cm kuk på krogen, utan någon jävla politiskt åsikt som tillsynes kan verka intressant, men i slutändan ändå visar sig vara ännu ett misslyckat fasadspel av någon jävla “statsvetare”. När han egentligen vill prata om att han aldrig lyckats lista ut vad de sjunger i sången “kick out the jams”, eller varför vissa människor envisas med att sticka ut tungan när det ler för att verka söta.

Jag trodde mig behöva köpa ett sällskapsspel, när tanken plötsligt slog mig. Jag lever redan i ett.