What is a human?

Såg en dokumentär häromdagen. Den handlade om en ung kille som lydigt under sina föräldrars vilja, vilket menas, han flyttade som 8 åring till Sverige för att skapa en framtid åt sin syster, sin mor och far. Han var den vise, han var den som välsignats med en hjärna att producera pengar. Dessa förbannade jävla pengar som splittrar alla, inte bara splittringen oss emellan, de splittrar även innanmätet i våra konsumerande kroppar. Livsöden likt dessa skapar magont i min västerländska konsumerande kropp. Är det obefogat? Bör vi, likt vi lever, även känna? Eller är det kanske dessa kroppar som gör att vi kan vila våra ögon på sådant som vi helst skulle vilja slippa, sådant som aldrig kunnat hanteras såvida vi inte var så oerhört distanserade och onyanserade. Det tål att tänkas på, egentligen. Sisådär vid tre tiden på natten, stirra upp i våra välmålade tak, känna doften av, ja egentligen ingenting, lukten av tomhet med ett stänk av välfärd. Lägga våra händer på våra magar med behagligt lager av underhudsfett, uppmärksamma dess kurrande, kliva upp, ta oss en macka, ta oss ett glas oboy. Återvända till den där sängen som saknar värme, krypa ner, låta en tår falla för sådant vi aldrig kan sätta ord på. Fundera vad våra kroppar vill säga oss, försöka greppa känslan. Somna av utmattning. Vakna i rummet som numer luktar instängt, klia våra ögon, undvika att med handen känna på våra magar. Undanröja alla tecken på att vi själva vill säga oss något. Påbörja dagen och verklighets fly. Dag efter dag. Kan det vara så att det enbart är på natten vi lever, kan det vara så att natten frambringar oss? Kan det vara så att det där magontet, de där tårarna som produceras ej går att konkretisera för att vi, tillsammans, avtrubbat oss från världen. Vi känner inte längre varandra, vi känner inte längre oss själva.

Det handlar inte om att vi inte vågar. De handlar om att vi inte längre vet hur man gör. Vi är avhumaniserade.