Sällskapsspel 2.0

Alla dessa människor som ska tycka så förbannat mycket, men när det väl kommer till kritan vittnar handlingarna om något annat. Varför måste vi tycka så mycket, och så starkt, och så ofta? När vi ändå vandrar ur denna åsiktsbubbla som tomma blad, likt en 7 årings dagbok med bilder av hästar, och lama jävla palmer som inte ens frambringar nån slags realism, istället för välpräntade ord med underliggande känsla. Att “tyckas vara” verkar onekligen vara merparten av befolkningens chargong, att visa upp en fasad av den man tror att andra vill att man skall vara, istället för den man verkligen är. Jag har aldrig riktigt förstått det där, fasadskapandet. Om jag nu koncentrerar min energi och applicerar den på min framtoning kommer jag, utan undantag förmedla att jag är si eller så, vilket får till följd att jag kommer socialisera med folk som är just si eller så. Min fråga lyder då enligt följande.. Vart finner du då det autentiska ?
Detta kan upplevas som ett aningen urvattnat fenomen, att vara sig själv, att stå emot grupptrycket, våga visa brister och “fel”. Men min poäng hänvisar inte till den sortens schablonartade värld, jag refererar till den dagen då vi till och med plockar våra fel och brister från landet ingenstans, när det gått så långt att vi inte längre bara ljuger om vårt aktiva stöd för miljön, utan när vi även fejkar våra brister för att framstå, ja som en bättre och ärligare människa kanske, eller, jag vet inte?
När vi inte längre får höra skrytsamma meningar om en 30 cm kuk på krogen, utan någon jävla politiskt åsikt som tillsynes kan verka intressant, men i slutändan ändå visar sig vara ännu ett misslyckat fasadspel av någon jävla “statsvetare”. När han egentligen vill prata om att han aldrig lyckats lista ut vad de sjunger i sången “kick out the jams”, eller varför vissa människor envisas med att sticka ut tungan när det ler för att verka söta.

Jag trodde mig behöva köpa ett sällskapsspel, när tanken plötsligt slog mig. Jag lever redan i ett.