Fundament...

Jag klev ur min egen kropp, skapade en karaktär. Poeten. Poeten valde mina ord, skapade ett sammanhang jag tidigare inte förmått mig att skapa. Det var ytterst tillfredställande. Även om det mer liknade en brusten människas klagosång fanns där nyanser som vittnade om poesi. Är det egentligen inte det som är poesi, människans klagosång maskerad i extravaganta ord. Även den tillsynes mest simpla poesin förmedlar en känsla av att de valda orden är så mycket större än platsen de tar på pappret. Den sprider sig som en tunn linneduk, en linneduk som vilar knappt märkbart på våra axlar. De sluttar en aning, men vi kan inte förmå oss att inse att linneduken är orsaken. Vi vill inte se den, vi vill inte ta på den. Vi låter den ligga kvar, tynga våra axlar. Vi accepterar dess närvaro och lever med den. Hoppas att någon i vårt ställe skall, med ett andetag, försiktigt blåsa bort den, likt den varsamma vindpust som förmildrade våra sårade knäskålar då vi var små. Vi önskar att det vore så simpelt.

Även den simplaste poesin tar större plats än vad den gör på det befläckade pappret.

Vi kanske inte ska pressa pappret mellan våra händer, kasta i väg det, som om det aldrig hade existerat. Kanske ska vi varsamt smeka vår hand över orden, känna dem, lyssna. När tiden gått, ta en extra titt, våga återvinna, omfördela orden, skapa nya meningar, nya historier, ny poesi. Smeka handen över pappret igen, och förstå, hade vi rivit pappret i tusen delar hade vi heller inte kunnat skriva vår nya historia. Utan den poesi vi tidigare skrivit hade vi inte kunnat omfördela orden. Vi hade förintat förmågan att se sambanden, vi hade förnekat, vi hade gått vilse.

Istället blir vi varse om sambandens betydelse, vi låter oss formas av våra erfarenheter, tillåter oss att skapa nya. Vi blir aningen mer sårbara, men det är värt det.

För utan fundament kan vi heller inte bygga vidare.