Folk är synonymt med människor.

Det är intressant att beskåda folk, att se folk på avstånd som socialiserar. Läsa människors bloggar, folk man inte känner men bara vet till namnet. Jag vet att jag är en ordbajsare, det tillhör min personlighet och är en egenskap. Varken god eller ond. Eller snarare både ond och god. Tenderar vara en aning pretentiös och klyschig i skrift men det är nog mest för att jag avskyr stavfel och älskar att överdriva. Tycker meningar om exempelvis blötfisar, eller ord om normer eller fuckade samhällstrukturer kan vara precis lika intressanta. Men fan vad jag avskyr folk som inte kan landa på blötfisarnas lågbudget mark. De som bara kaskad spyr ut pretentiös dynga. Ibland faller jag för sånt. Det är osmakligt. Det efterlämnar ofta bara en bitter smak i munhålan. Ett icke efterfrågat kuksprut. Blä.

Vet ni vad det är för folk? Det är folk som skriver meningar på engelska som de snott från någon låt som livsnjutare jammade till på Chelsea Hotel på 70talet. Typ. Orden är aldrig deras utan någon annans. Fotar bilder där det rinner tårar ur deras ögon och skriver hur gärna de vill dansa natten lång och köpa billig koks. När du sedan stöter ihop med dem på ett öde dansgolv så står de stilla. De står alltid stilla. Du dansar robotdansen framför deras ögon och skrattar självdistanserat, spelar luftgura trots att du är den mest omusikaliska människan som existerat. De spänner mungiporna ett tag, blickar efter likasinnade, sedan går de hem. Sätter sig framför dataskärmen. Skriver något i stil med “I did dance until the morning and the drugs killed a little bit of the love I carry in my heart”. Eller nått sånt. Typ. Va fan vet jag. Det enda jag vet är att de aldrig dansade och det får den mörka sidan i mig att skratta. För vet ni vad. I laughed until the morning beacuse of all you suckers.

Fat By heart. Eller?

Jag har senaste tiden levt mitt liv med vetskapen om att jag börjar bli lite småtjock. Det är fruktansvärt. Jag tror att jag kan lida av omvänd anorexi. Typ. Alla ser hur tjock jag är men inte jag. På ett ungefär. Eller kanske lider jag av samma åkomma som mamma påstår sig lida av, bulimi utan att kräkas. Hur som. Inatt drömde jag att min farsa sa att jag var tjock, han ryckte tag i mina kärlekshandtag och sa; så här såg du fan inte ut när du tränade. Jag fick panik. Till och med min egen pappa som borde älska mig hur jag än ser ut säger att jag gått och blivit tjock. Ordet Lättnad beskriver bäst vad jag kände när jag vaknade. I förmiddags ser jag på vakna med the voice, där Katrin Z medverkar, hon har tydligen gått och blivit gravid. Och tjock. Hon ger lägligt nog tips på hur man kan hantera detta. Först ska man måla sina läppar röda för att lägga fokus på dom istället för på de tjocka kinderna. Kinderna skall målas med ett överskott av rouge, gärna en bit längre ner än vanligt, för att skapa en synvilla av nått slags insjunkande. Till saken hör att om jag skulle måla mina läppar röda skulle de enbart framhäva mina aningen gula gaddar, och eftersom jag inte äger några kindben, eller det gör jag ju, men de skiner med sin frånvaro ungefär som midjan skiner med sin frånvaro på, låt säga, peter harryson. Så skulle det enbart se ut som jag målat två stora fläckar på vardera kind. Tänk påskkärring.

Så ja. Vad gör jag? Not much. Ni ra?

Att gjuta en form...

Året var 2005. Tror jag. Jag och Mutt levde och härjade i Oslo. Där dracks det Tuborg i stora lass och hembryggt vin vid namn "Grön djävul". Vi var runt 20 snåret.

Nu, snart 25. Jag gosar fortfarande med min alkohol. Och den befinner sig fortfarande i samma prisklass. Tragikomik i dess renaste form.

Lame shit. dritt...

Jag säger som Mutt säger om sin blogg "den här bloggen suger". Det gör min verkligen med, vem i helvete vill läsa en blogg där det uppdateras ungefär 1 gång varannan vecka? Inte fan vill jag det i alla fall. Hursomhaver.

Any news undrar ni? Johodå. I öveflöd.

^ jag har lyckats missfärga min föredetta vita badrumsmatta som numer är rosa.
^ jag tror att jag fått valkar på ryggen, ja det är helt sant, funderar för första gången i mitt liv om man kanske borde göra sig av med lite av de transfetter man samlat på sig.
^ jag har än en gång misslyckats med ett deodorant inköp, denna gång har deon en subtil lukt av svett. Alltså svett, svett. Innan den ens är använd.


That`s all folks.