Jag har en syster. Hon har ett leende som får Julia Roberts tandrad att blekna. Hon är liten min syster, en liten vacker varelse. Det är konstigt ändå, hur mycket som ryms i hennes lilla kropp och bakom hennes vackra tandrad. Hon är mitt allt. Alltid. Jag saknar henne vareviga dag. Jag har ett litet rum i mitt hjärta enbart ämnat för henne. Där sitter hon tryggt. Det talas om ofta om personers bättre hälft. Min syster är min bättre hälft. Hon lyssnar som ingen annan. Hon lyssnar då ingen annan skulle ha lyssnat. Hon ger mig en oändlighet av hennes tid. Tid hon ger med glädje och utan krusiduller. Hon låter mig vara lillasyster, hon låter de egenskaper de medför komma fram. Egenskaper som i andra sammanhang ofta stängs inne.
Inför henne behöver jag aldrig vara stolt. Jag behöver inte sträcka på min rygg om jag inte vill. Jag får ligga i fosterställning och säga sådant man egentligen inte får säga. Hon skulle aldrig döma mig. Hon säger bara “men pinnen”, och jag säger “ja, jag vet”, sen reder vi ut våra egna världsproblem. Vi skvätter tårar på varandra och vi smittar varandra med skratt. Det är hon som får mig att inse vikten av godhet, det är hon som ständigt påminner mig om hur en icke egoistisk människa handlar. Jag beundrar henne för det, och har gjort så länge jag kan minnas. Det är få som äger de förmågorna hon bär. Jag skrattar när jag tänker på det som kommer härnäst; jag har aldrig hört min syster skryta. Inte ens inlindat i förklädnad. Det är roligt, men också så talande. Hon är den hon är, endera tar man henne för den hon är eller så låter man bli. Hon säger det hon vill när hon vill det. Hon struttar runt i välkomponerade utstyrslar och är sådär allmänt fabulös som bara hon kan. Hon flinar mot sig själv i skyltfönstret och vet, utan att skryta, hur snygg hon faktiskt var i det där skyltfönsterblänket. Hon äter gärna kebab, men sölar helst inte, för då får hon nervsammanbrott. Hon är en jävel på att flörta och får vilken människa som helst på fall. Hon vårdar vänner som man bör.
Hon är liten min syster, en liten vacker varelse. Hon gillar kebab och jag älskar henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
åh.... ja finner inga ord... finast
SvaraRadera/emma
Jag skrev faktiskt på en grej om dig också älskade lillasyster. (Dvs innan jag läste det här).
SvaraRaderaMin lillasyster känns ibland som min storasyster. När jag svävar ivåg i tanken eller håller på att yrhönsa ut i gatan när det kommer en bil, finns hon där och håller mig tillbaka.
Hon är stark, min lillasyster. På ett stolt, rationellt och principfast sätt. Om det nu finns ett sådant där typiskt kvinnligt emotionellt/typiskt manligt rationellt sätt att tänka (genetiskt eller kulturellt betingat är en annan diskussion), så tänker hon isåfall som en man. När jag är splittrad och förvirrad, kan hon med en magsik förmåga få mig att se klart.
Hon säger det hon menar, och menar det hon säger, min lillasyster. Hon tar inte skit, inte själv, och inte heller när den riktas mot dem hon bryr sig om. Då är hon där och visar var skåpet ska stå. Utan personangerpp, utan örakt. Alltid sakligt, bestämt och självklart.
Hon är engagerad, och passionerad, min lillasyster. Hon vet när hon har rätt. Och oftast har hon faktiskt det. Vare sig det är i diskussion med mig, vår pappa eller en idiotisk lärare.
Hon bryr sig om sådant som är värt att bry sig om, min lillasyster. Hon har aldrig lagt tid och energi på att dividera om "vad andra tycker". Hon bryr sig bara om det som är viktigt. Jag har alltid beundrat henne för det. Jag ser min lillasyster som en förebild på många sätt. Jag älskar henne för allt hon är. För allt hon är för sig själv, och för andra. Jag älskar henne för att hon alltid, alltid får mig att skratta så jag börjar grina eller pissar på mig. Jag älskar henne för att hon och jag, vi vet vad vi vet.
/Storasyster piti