Jag är ett förbannat allergibarn. Inte måndagsbarn, inte öronbarn, inte dampbarn. Utan ett allergibarn. Kanske det töntigaste av dem alla. För visst finns det ett stort inslag av nördighet i vad allergier faktiskt är. Klåda, snuva, kli i ögonen, svullnad, saker som inte får ätas, ting man ej får ta på, prylar som skall pareras. Jag har ingen dödsallergi, mot nått, det är nästan så att dödsallergi förmildrar tönt-stämpeln. Istället är jag bara ett medelmåttigt allergibarn, lite allergisk mot massa saker. Lite som att kunna lite om allt, istället för att kunna mycket om lite. Fast det här är bara kasst.
Trots medelmåttigheten så klarar jag inte en dag utan antihistaminpillren. Dagens utfall; I någon slags kli-panik-stil springer jag till apoteket då jag inser att mina tabletter är slut. Klådan tar över min kropp och jag känner en ömkan inför mig själv. Det är sorgligt. Köper allergitabletter, och som så många gånger förr ställer jag mig mitt framför utgången, sliter upp förpackningen, och samlar upp saliv i käften för att underlätta att svälja de två pillren jag kastar in. Jag blir genast lugn och tackar för min förmåga att välkomna madame Placebo. Funderar ett slag om folk som ser mig tror att jag är pillertrillare. Glömmer klådan och går hem.
Im not a medelmåtta for nothing.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar