Jag kan inte förmå mig att INTE somna på eftermiddagarna. Det är nästintill omöjligt. Men just nu handlar det mest om att verklighetsfly. Det är bättre att fly i tanken än att åka till ett fjärran land, det är ju för fan inte flykt- Det är bara vår välfärdsförmåga att konstruera substitut. (ordkombinationen “fjärran land” har förmodligen inte använts sedan 40talet, förutom i förlegad barnlitteratur då. Globalisering gör världen mindre, nära har helt plötsligt fått en ny innebörd, och långt ifrån existerar snart inte, men konstigt nog är den fortfarande fylld med idiot - jävla - rasister…)… Men enligt dem är det just därför. Man blir rasist alltså. Jävla rasister gå och dö. Jag hatar er allihop.
När jag sover bort mina eftermiddagar drömmer jag konstiga drömmar. I en dröm så låg jag och Alexander Skarsgård med varandra. Han hade ingen snopp, och vi gjorde det vid en fotbollsplan. Efteråt sa att han att han älskade mig men jag förstod redan då, när han vände sin stora ryggtavla till, att de orden bara var lögn. Jag tänkte, i drömmen, varför säger människor saker de inte menar? Det måste vara det mest idiotiska man kan göra. De förväntningar man tror finnas, på vad som skall sägas, är oftast de egna föreställningarna om lämplighet. Lämplighet smakar rätt illa i mun ändå. Sådär lagom, och tillgjort. Gick mötet bra? Ja, jag var varken från eller till, jag var lämplig… usch. Sen säger nog människor ofta saker för att få samma ord tillbaka kastat i ansiktet, sånt njuter vi av, som de bekräftelsetörstande varelser vi är. Jag vart aldrig ledsen i drömmen över att Alexander inte menade vad han sa, jag vill ändå inte att en snopplös man ska älska mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar