tisdag 8 december 2009

Tack och heder som min morfar brukar säga...

Seinfeld. Genialistikt. Men det visste vi redan. Hursom. Just nu ser jag avsnittet när George är hos en terapeut och får panik för att dragkedjan på jackan fastnat... Vilket påminde mig om hur jävlig min klaustrofobi faktiskt är. Jag minns en fotbollscup i tonåren, likt alltid under cuper och läger strosar man omkring i träningskläder. Jag har på mig min blåsvart domsjöjacka, men inser snart att dragkedjan fastnat. Jackan har en såndär hög jävlig krage som vilar mot hakan. Jag får panik. Ren och skär panik, lätt dödsångest skulle man kunna säga. Då vi är på Ångermanlandsläger och umgås/bor med massa spelare från andra lag tänker jag, som den väluppfostrade människa jag är, att jag måste bete mig hyfsat och upprätthålla domsjöhedern...

Vilket slutar med att sliter fram en kniv och skär sönder jackan. Jag har aldrig känt mig så befriad. Aldrig.

Förlåt Domsjö. It won`t happen again.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar