Cornyqueen...

Finns det något vackrare än regn som slår som spön i marken. Spöregn. Jag tror inte det. Såhär på försommaren framkallar det barndomsminnen och viljan att springa ut i regnet är stark, men eftersom det så kallade livet har format och förstört oss blir viljan aldrig tillräckligt stark för att låta regnet falla på oss. Vi har lärt oss att tänka efter innan vi handlar, därför sitter vi inomhus, tittar ut, tänker efter, och konstaterar hur jobbigt det kommer bli när vi väl går in igen efter vår regndans. Blöta kläder, vått hår.

Regnet kan aldrig bli detsamma som när det hyllades av det oförstörda sinnet. Regnet tillhör barnen.

En eloge ska vi i alla fall ha. För igår kväll lekte bergmans jäntan, fröken meissner och jag detektivbyrå på ett berg. Vi använde barr och pinnar som pincetter och letade bevis. Det var nästan som i barndomen, förutom att de påhittade bevisen nu innefattade sprit, knark, tobak, konstiga skulpturer av manliga könsdelar, och fornnordiska skrifter… Lovely.