Repris i brist på annat...

Det var en hängbro. Han visste det, men i hans ögon vaggade den sådär tryggt som endast armarna hos någon man litar på kan göra.


Den andre vädjar om att det förblir en fantasi. Om att stegen aldrig bör tas, om att vinden är den mest opålitliga fienden. Vagga inte, Stå rakt, brukade han säga. Sjung aldrig versen, gläns i refrängen. Var inte en sådan som chansar och förlorar, gör sådant du kan, behärskar, och vinn. Slösa inte dina pengar på dyr öl, köp en drink istället, du blir fortare full.
Sluta stoppa in tröjan innanför byxorna, köp dig en dyr parfym de räcker längre. Sluta tråna efter dem som aldrig någonsin ens skulle himla med ögonen åt dig, det brukade han säga, ofta. Sådär så det skar i hans hjärta - Han som vaggade på bron, han som aldrig stod rakt, han som sjöng falsk då alla andra inväntade refrängen.
Han insåg snart att det var han som levde, alla de där andra de bara väntade, de väntade på refrängen, de njöt inte av den tjeckiska ölen, de klunkade drinkarna och räknade minuterna till fyllan slog till. De köpte dyra parfymer och luktade snart bara nostalgi och gammalt årtionde. De levde kvar, de levde aldrig.
Han levde, han vaggade, han luktade billig "Axe" ena dagen och "dubbeldusch" andra. Han vågade och vann, han vågade och förlorade. Han sa hej till de himlande ögonen och förstod att även hon väntade, hon var en av dem som väntade.