Rastlösheten gällande frånvaro av sommarjobb börjar göra sig påmind. Jag hade i min hjärna skapat olika projekt som skulle genomföras denna sommar. Vilket i vanlig ordning runnit ut i sanden. Sommaren är förvisso ej över. Dock är de ljusa sommarnätterna snart ett minne blott. Himlen är mörkare nu. För endast någon vecka sedan förbarmade jag mig över mina vita persienner. Nu gråter jag istället inombords när mörkret faller på, alldeles för tidigt. Idag har jag legat i kalles soffa, vi vilade ögonen på vinterviken och klagade över obefintliga skådespelartalanger. Jag har kommit på att jag gnäller oerhört mycket när jag besöker fysikgränd. Kalle kallar mig barnunge. Jag klagar över allt jag inte har, klagar över att det endast finns vatten då jag vill ha cola. Klagar över allt jag gör och inte gör. Även om han skrattar åt mig och tycker jag är en jävla snorunge så tillåter han mig ändå vara det. Jag inbillar mig att jag får komma dit när helst jag vill och bara vara, och det gillar jag. Det är enkelt. Jag gillar det enkla. Som när man skrattar åt att springa upp för en rutschkana och avslutar bestingandet med en fis. Eller när man gungar på en gungbräda fastän man egentligen tycker det är rätt tråkigt.
Ja. Nå fan är jag en barnunge, och nå fan har jag fina vänner som köper det till viss mån.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar