Hänger i Domsjö, äter morsan och farsan ur huset och tvingar dem att säga att jag är deras bästa barn. När jag lessnar på det läser jag brorsans gamla National Geographic`s tidningar. Allt är som sig bör i huset prytt med nummer 44...
Det finns något saligt i att maskera ord i ett pretentiöst skal. Det finns även något eftersträvansvärt i att låta ord bara vara ord, att ge dem en mening utan krusiduller och klyschor. Jag har aldrig förmått mig att särskilja de tu. Därför finns det heller ingen konsekvent tanke eller röd tråd i det jag väljer att pränta. Det är imponerande att människor kan tematisera sitt liv och skapa kategorier. Det är så man bloggar, har jag hört. Ha ett tydligt tema, en distinkt ingång. Fuck teman och ingångar, jag vill ändå inte ha någon jävla port. Jag vill bara ha ett stort öppet rum med en massa kaos. Så det, det är precis vad detta är. Ett rum av kaos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar