Tårar och Chopin...

Funderade lite kring det där Gardell/Scheja bråket. Sånt där som jag hinner fundera på för att jag inte orkar aktivera min hjärna med annat. Det kan uppfattas som att dessa personer är helt “vanliga” människor, men med erfarenheter som i samhället klassas annorlunda, eller eftersträvansvärda. Oavsett om “bäraren” bär med sig ett kapital av fin eller fulkultur verkar det infinna sig ett veto, med rätt att brukas. Människa bör i möjligaste mån inte kategoriseras, men det tänker jag göra ändå, i negativa ordalag. Denna sorts människa som ser sina egenskaper och erfarenheter som det bästa utnyttjar också sin position på pedistalen, en position de i samklang med sig själv och andra placerat sig på. De ser sin rätt att säga stopp, sin rätt att säga nej. Sin rätt att inte delta. Vad är det nu för fel på att kunna säga stopp, nej och att inte delta? Inget jävla fel alls, men det finns en sak kallad princip, som ibland stiger människor åt huvudet. Principer som hålls utan vetskap varför, nej som blir till nej, bara för att vara tvärtemot, bara för att synas, höras, visa att Jag minsann kan säga STOPP. Det irriterar mig. Kanske är det skillnaden på lättsamma typer och dem som gäggat in sig i en djup komplicerad principfast sörja. De som egentligen ångrar att de gäggat ner sig i första taget, när de inser att enda vägen ut är att vara tvärtemot. När den enda vägen ut är att som 40 årig karl grina över att bli “tvingad” att spela fiol. Sure, Gardell, i can see your point of view, men är det inte en aning tramsigt? När sedan mr Scheja i spelar Chopin i Gardells ära, det må ha varit världshistoriens mest pretentiösa förlåt. Ögonen vattnas på de både fullvuxna karlarna. Respekten de hyser må ha hindrat dem från att slå bakut. Om jag hade varit Scheja hade jag tagit fiolen, slagit den i skallen på Gardell, därefter smällt den i mitt egna nylle och hoppats att slagen förintat en liten del av de divalater som delas.