Sitter på stadshuset. Läser på om de stadsdelar vi ska undersöka. Man blir på det viset bombarderad med olika vinklingar och perspektiv, vissa så utpräglad och fördömande att man blir förbannad.
Nästa vecka blir det intervjuer, äntligen.
Vi har ännu inte fått internet till lyan. Vilket tär en del på humöret. Blir rätt intensivt umgänge, och för någon som behöver sin ensamhet kan det bli lite problematiskt. Men vi är nog rätt lika gällande den frågan, så vill man ha utrymme finns det att finna så att säga.
Idag åker jag till k-staden och socialiserar och ventilerar med den bästa. Känns välbehövligt och underbart. För då ska vi göra det vi är bäst på, att bara vara. Och ikväll ska jag äntligen få se Mia och Klara. Behöver lite tragikomik. Tragiskt det där, som tidigare nämnt, att utan teve och internet vet man helt plötsligt inte vad man ska göra av all ledig tid, det är fan äckligt, osmakligt och fullständigt 2000tal. När jag satt och läste tvbilagan idag blev jag tom sugen på att se “fråga doktorn”… Behöver jag säga mer? Ja det behöver jag, det låter en aning tragiskt och suktande efter medial påverkan, en påverkan man gärna, i tanken helst skulle vara utan. Egentligen. Slutar våra mediafuckade hjärnor att fungera om vi inte blir “anfallna” av propaganda och reklam, via internet, teve och reklam? Finner vi inget nöje i något om vi inte kan relatera våra tankar till den yttre påverkan vi dagligen möts av? Likt såpoperornas uppsving under 90talet, där de flesta av de som följde såporna vittnande om att det alltid fanns någon de kunde identifiera sig med, någon som kunde vara deras alterego, ett alterego som kunde styrka beslut, problematisera och driva den slappa tv-tittaren till handlingskraft. Behöver vi dumburken för att få oss att tycka, handla och anse? Ja, det verkar fan inte bättre i den “kritiskt granskande” västvärlden. What the fuck, give us self a break.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar