Jag och mutt vältrar oss ofta i dekadens. Vi vältrar oss i och för sig i det mesta. Det finns inget ämne som är för banalt, eller obetydligt för att tas upp till diskussion. En sak som vi ofta återkommer till är hur vissa människor, i, låt oss säga, exempelvis vår uppväxtort, lyckas bli kär i fem personer i samma umgängeskrets. (behöver nödvändigtvis inte vara en krets, hela orten är ett enda umgänge). Alltså, att en person vandrar från den ena till den andra, och tillsynes verkar lika kär i var och en av dem, personen avser ett par år till var part, de slutar ofta som vänner och gräver sedan efter annat gott i inavelspåsen. Att vara tillsammans med sin bästa polares ex tillhör för vissa vanligheterna, säkerligen har någon av de egna polarna redan lagt beslag på ditt gamla tidsfördriv. And it goes on and on and on…
Allt går att dividera kring, allt. Detta är en av många funderingar som agerar tidsfördriv, en liten jävla del. För mig är det ett bättre sätt att fördriva tiden än att titulera en polares ex som ett sådant. Människor tycks älska infektioner, relationer med smutsiga infekterade ärr som ingen Jävel vågar tala om för vikten av att inte vara ensam väger tyngre. Jag säger inte att det är fel att vara dödsförälskad i enbart personer som befinner sig i din omgivning, det faller sig ju snarare naturligt, heller inte att “hinna” älska många personer. Men det infinner sig ett lätt obehag när det upplevs som att människor ser på kärlek med lata ögon. Att en underton av lathet gör att du knullar med din polares gamla kärlek. Att denne gör detsamma. När man gått detta varv, laget runt som det så fint beskrivs, ligger man aldrig nånsin då och stirrar upp i taket och undrar vad fan som finns utanför den där lilla inavelsboxen? Eller vänder man sig bara om, omfamnar den som ligger bredvid, inser att dennes ryggtavla påminner skrämmande mycket om någon annans. Skiter i det faktumet och konstaterar; det är inte första gången jag inte vet vem jag ligger bredvid. Person A eller Person B, skit sak samma, vi befinner oss i samma box och alla har vi varandras infekterade kroppsvätskor i våra krackelerade palats.
Kanske är jag bara avundsjuk på lättvindigheten. Kanske skaver det för att jag vet att om du en gång tänkt tanken att du inte är en lycklig idiot så kan du heller aldrig bli en.
Lyckliga idioter, jag avundas och avskyr er på en och samma gång.
