Käftsmäll eller förståelse?

Nu har jag befunnit mig i likgiltighetstillstånd alldeles för länge. Det finns inga toppar eller dalar längre. Det skrämmer mig att detta inbringar ett egocentrerat tänk som spiller över. Stackars syster som sina sista veckor i Umeå fått leva med en prinsessa på ärten som suckar över allt och ständigt är less. Det enda jag är kapabel att kontrollera är mitt egna sinnestillstånd, som ständigt vilar vertikalt. Jag har ingen ork. Alls. Jag orkar inte vara människor tillags. Men som syster sa, det bästa med det hela är att det går över. Det gör det jämt, det är bara lite seglivat. Sparlågan lägges på att bete mig som folk så gott det går...